männen på radion

Vardagsmorgon. Sophämtningen har satt igång utanför fönstret och närbutiken doftar nygräddat bröd. Jag ligger kvar i sängen, vrider mig och tittar på klockan, vill inte stiga upp. Sätter istället på radion och hör någon trött recensent betygsätta tre av veckans filmpremiärer. Tre stycken. Fler filmer värda att recensera finns inte, suckar han.

Så kommer han till Coco Chanel-filmen, den med Audrey Tautou i huvudrollen. Och den filmen var ju rätt kass, enligt honom. En annan manlig röst dyker upp och menar på att filmen faktiskt inte var helt åt skogen, att det var Audreys skönhets förtjänst, men att hon egentligen är värd någon annan film som gör hennes skönhet mer rättvisa. Recensenten får plötsligt snärt på rösten och instämmer helt i den andre mannens ord, kvinnan är fasansfullt vacker. Nästan så att det gör ont att se på henne, nästan så att luften försvinner ur kropp och rum. Och den andra mannen menar ungefär på att hon är såpass gudomligt vacker att till och med Gud framstår som en blek kopia.

Jag har nu slutat vrida mig. Går upp, kopplar på Internet, för jag måste bara undersöka hur fasligt vacker den där Audrey egentligen är. Det enda jag minns henne från är filmen Amelie från Montmartre, fotad i nördpage med futuristiskt grön bakgrund.

På google hittar jag en mängd bilder på henne. Klickar fram dem en efter en, försöker förstå, försöker tappa andan, ramla av stolen, försöker upptäcka någon schablon jag missat, men jag kan inte. Ledsen, men jag kan i n t e förstå vart någonstans den där Audrey skulle vara så bländande vacker som hon beskrivs av männen på radion. Nu menar jag inte att hon är ful. Tvärtom, stora djupa bruna ögon, speciellt näs-och munparti och sådär egentligen rätt genomsnittlig. Ja, hon är naturligt fin, men inte så att jag nickar sönder nacken och skriker ja ja ja för varje bild som dyker upp.

Så funderar jag på männen på radion. Är det vad de anser vara vackert, en Audrey Tautou? Ja, kanske det. Eller vem säger egentligen vad som är vackert, männen på radion?

I´m laying down in bed, don´t want to go up yet. So I turn on the radio and listen to two men talking about the movie about Coco Chanel, with Audrey Tautou in the leading role. Suddenly they forget to talk about the movie - Audrey is only what they talk about, because of her beauty. They are painting her up as a divine being. Suddenly I´m up on my feet, in front of the Internet. Wanting to look her up, I just have a blurred memory of her in movie Amelie from Montmartre. I start to click on google´s every image of her, waiting to lose breath, to fall of the chair and say yes yes yes to her beauty. But I can´t. I just can´t do it, I don´t think she´s that beautiful. She looks nice, deep brown eyes and yes, just nice. And then I start to think about the men on the radio, is this what they define beauty, an Audrey Tautou? Or who is it that decides what´s beautiful, the men on the radio?