gröna fiskbullar och rosa drömmar

När jag var liten ville jag minsann bli städerska. Mina dagisfröknar lade alltid huvudet på sned, log och utbytte konstiga blickar när jag berättade för dem om mina framtidsdrömmar. Så kom nästa fråga, i pedagogisk och nyfiken ordning: varför vill du bli det? Och mitt svar var såklart den mest logiska i hela världen: för att jag gillar att städa på mitt rum, sa jag och tog en rejäl tugga av den gummiaktiga fiskbullen som simmade runt i grönsliskig sås.

När jag var elva år ville jag bli inredningsarkitekt eftersom mamman till systrarna i bokserien "Tvillingarna" jobbade som just inredningsarkitekt.

Sen ville jag bli journalist eftersom... Jag vet inte varför.

Sen ville jag komma på vad jag faktiskt ville bli.

Sen började min dröm ta sig en mer vuxen form.

Sen började jag studera.

Sen fick jag inget passande jobb.

Sen gav jag upp min dröm.

Besviken.

Drömmen syddes om.

Och nu är jag bara så fruktansvärt nyfiken på vad som händer i min framtid, under morgondagen, som till exempel tisdagen, den 13/10.

Drömmen är fortfarande en dröm - men hellre insikten till försöken än missnöjsamheten över att inte ha nått ända upp.

Idag pratade jag med en av mina kursare. Och så gjorde jag medvetet misstaget att slänga ett helt bowlingklot till fråga om vad hon önskade göra med sitt liv. Mest bara för att se hennes svar i relevans till mitt egna. Jag fick faktiskt ett ordentligt klokt svar tillbaka - hon sa att hon ville planera så att hon kunde veta vad hon skulle syssla med i åtminstone tre månader framöver. Hörde ni det?
TRE MÅNADER, inte resten av livet! Det kallar jag för att vara realistisk men framförallt även att vara ärlig mot sig själv.

When I was a child I wanted to become a maid. When I was eleven I wanted to become an interior designer. Later on I set up new more adult dreams - studied, did not get the right job, disappointed over not being able to realize my dreams. Reshaped the dream and became more realistic. Rather having insight into the trials less than pleasurable fact of not having reached the top.