just nu

Precis alldeles nu, när du läser det här är jag fjärran på väg bort från storstaden. Sitter på ett tåg med vinden som eftersläp. Landskapet rusar fram i gröngult bakom ett tidigt mörker. Någon prasslar med tidningen, trycker tummen extra hårt mot trycksvärtan på sidan fyra. Det luktar morgon. Kaffe och morgon. Konduktören, en äldre kvinna i välanvänd blåröd uniform frågar om biljetten. Jag sträcker fram den tillsammans med min legitimation och ler myndigt mot henne. Hon bryr sig inte, varken om min legitimation eller leendet, utan gör hastigt ett hål på biljettens högra hörn och går vidare mot nya resande.

Jag lutar mig åter bakåt mot sätet, fortfarande med min legitimation och biljett i handen, låter min blick vila på hastigheten där utanför.

Grannen bredvid tänder plötsligt lampan ovanför oss vilket får mig att rycka till. Jag råkade tydligen somna. Tittar ner i mina händer och upptäcker att legitimationen är borta. Bara biljetten, med hålet i det högra hörnet ligger halvt kvar i händerna. Jag böjer mig fram och letar på golvet under sätet och invid väskan och hittar legitimationen med mig leende på det svartvita kortet. Den här gången behövde jag inte vända det vänstra örat till när kortet skulle tas. Eller om det var det högra, minns jag faktiskt inte hur reglerna lydde. Jag synar kortet ett tag, tycker att fotoframkallaren jobbat för dåligt med framkallningen. Tvåhundra kronor för fyra stycken kort med alldeles för hög kontrast. För mycket svart och vitt. Mina ögon ser små och sjuka ut och ansiktet saknar kindben. Håret är punktsvart och egentligen ser ansiktet ganska ut som om ett vitt skal med fyra hål, näsborrar och ögon.

Grannen bredvid råkar stöta till mig med sin armbåge och släcker lampan ovanför. Mina ögon vill sluta sig, det är sustyst i vagnen och åkrarna utanför vill aldrig ta slut. Jag lutar huvudet mot det kalla fönsterglaset, känner hur halva delen snabbt kyls ned. Det plingar till i högtalarna och rasslar traditionsenligt innan en mansröst talar om att vi snart är framme vid nästa station och att avstigning sker i tågets vänstra färdriktning. Jag lägger ner min legitimation med det svartsvart-vit-vita kortet i plånboken, plus plånboken ner i väskan och slår sedan upp sidan tjugosju på min medhavda bok.

Right now at this moment when you read this post, I am on my way from the big city. The landscape outside is green and yellow behind the dark from the early morning. And the wind is as a backlog to the train. I can hear some people reading the newspaper, pressing the thumbs extra hard against the ink on page four. The conductor dressed in a blue-red worn-out uniform asks for my ticket, doesn´t notice that I am smiling, that I´m trying to be gentle by also showing up my identity card. I look at it, my identity card, at my blackwhite picture taken in a photo shop. An expensive prinitng it was, two hundred Swedish crowns for four cards with too much contrast. My eyes seem to be very small, are actually looking sick, my cheekbones not visible. Just a very pale face with two black holes for nostrils and a point black hair. The neighbor next to me has lit up the lamp above us, I can´t rest because of the light that sticks in my eyes - too much of contrast compared with the dark morning outside. I try to focus on my book, looking up side twenty-five and start to read. The morning´s coffee reaches my nose and from the speakers a voice is telling us that we soon will arrive at the next station.