svart, vitt. svartvitt

Jag brukar alltid hinna med dagarna, men nu är det dagarna som faktiskt inte hinner med mig. Det är konstigt det där, med att allt plötsligt vänds från ingenting till allting. Från svart till vitt, från sol till moln, höst till vinter och så vidare.

Det kan gå dagar utan att något speciellt händer. Dagar när jag mestadels rör mig minimalt mellan hem till skola, till träning till hem, till kanske lite jobb och ja, åter hem över gavel och över tröskel. Hem och inklämd mellan mina fyra vita väggar. Ser på den ensliga krukväxtens blad. Förruttna, falla till golvet, dö. Ser mig själv betrakta bladet på vägen ner, min mun orkar inte stänga igen, befinner sig i ett halvdant, halvöppet läge. Trötta, gråa apatiska ögon som följer facebook minut efter minut, efter sekund. Följer taggade bilder från okända människors fotoalbum. Fastna i en paralys, framåtlutad, ryggont, förlorad i skärmens upplösning. Internetextas. Höra grannen spola, stänga igen dörren. Höra hunden börja skälla långt innan brevbäraren kastar in skiten på golvet. Urskilja ljuset, solen utanför fönstret, räkna solår, avstånd. Minutrar, tiondelssekunder, en timma. Svårt att urskilja kontraster, dagens färg i svartvitt, sepia, eller blekrosa, eller kanske till och med transparent. Och så in i en annan dag. En ny dag.

Och plötsligt händer det lika snabbt som man egentligen aldrig vinner på Triss! Vakna, gnugga bort sömnen, hoppa upp, dona, möte, skola, möte, lunch, snack, mobiltelefon, träna, mingel, hemmet, tvätta, diska, skriva, skriva annat, missa blombladets fall, tappa upp badet, höra av sig till vänner, diskutera framtid, borsta tänderna, klippa tånaglarna och aaallt på en gång! Svartvittsepiablekrosatransparent rakt in i en ny dag, pang tjof! Vad hände med igår? Mina ben värker, jag springer, hjärtat hoppar, hjärnan jobbar. Rökfylld tankeverksamhet. Registrerar världen, nya blommor, kryddor, människor, böcker, handslag, ögon, tankar, måsten, livet till och med 80 och allt i ett enda stort trumvirvelslag!

Ja, så har det alltså varit de sista dagarna. Dagarna har helt enkelt inte hunnit med mig, min fart. Men snart kommer jag åter ner i dalen för att röra mig långsammare, passiviteten rycker tag i min nacke, räkna hål i väggen, klockslag längta efter rörelse. Efter liv. Men så är det ju. Livet är för det mesta svart. Eller vitt.

The days pass as the movements of a roller coaster - Rise and fall, up and down, sun or cloud, black or white, autumn or winter. Some days I just sit down, alone with my fellow soul and follow the death of my single potted plant. And some days I just don´t have time to even breath. Don´t even have time to feel the days pass through me, not above me or miles away. But life is mostly like this, just black. Or white.