boktips

Tack Johanna som tipsade mig om den här boken! En liknande Amelie från Montmartre-saga om en liten flicka med stora tankar.

Om 13-åriga Lou med ett IQ på 160, hennes något speciella familj, relationen till hemlösa No och kärleken till Lucas.

Boken är alldeles underbar eftersom den skildras ur Lous lillgamla perspektiv. Man känner igen sig i hennes tankar och man bara älskar alla härliga formuleringar.

Här kommer några av dem:

"...man vet inte om universum sträcker sig längre eller ej. Man vet inte ens om frågan har någon mening. Det är därför folk stannar hemma, i sina små lägenheter med sina små möbler, sina små skålar, sina små gardiner och så, därför att de får svindel. För om man tittar upp uppstår oundvikligen den frågan, och därefter frågan om vad vi är, alla vi små, i allt det här."

"Folk stirrar på oss för att No är hemlös och det märks lika tydligt som näsan mitt i ansiktet."

"Jag är kanske utopist, men jag har åtminstone strumpor i samma färg på mig, vilket han inte alltid har. Och om man går omkring med en röd och en grön strumpa inför trettio elever måste man vara lite i det blå, det är jag övertygad om."

"Jag skulle vilja vara tjugo centimeter längre och kunna bli arg."

"Jag surar lite resten av dagen. Det är skönt att sura, det är som att skälla ut någon framför spegeln, det lättar. Men det får inte vara för länge, bara länge nog att markera, man måste kunna sluta innan det får fäste."

"Jag tycker inte om när det blir mörkt på kvällarna. Alla dagar som alltid försvinner in i skuggorna."

A lovely book called Noi et moi; about 13-year Lou, her high IQ, her relation to homeless No and her love to Lucas. Please, read it, because of Lou´s precocious thoughts and all wonderful formulations.