Bakom himlens lilaklädda moln lyser allting svart. Den känns djup för att vara så svart, himlen. Mina ögon gräver sig igenom molnen, bakom det svarta, bort mot stjärnorna, och jag tycker mig se någon av dem blinka till lite svagt mot mig. Det känns heligt, jag är helig, det är julafton banne mig. Och jag är på väg till mina morföräldrars grav för att tända ljus och önska dem god jul.
Det lyser tyst från alla fönster och utanför en varm farstu står en man och drar i sig djupa andetag från sin cigg. Axlarna kröker framåt och hans ena hand är instoppad i fickan på finbyxorna. Han tror sig säkert vara den enda ute på farstun och i hela universum.
Han blåser ut cigarettröken och lutar huvuvdet bakåt med blicken mot skyns alla stjärnor, samtidigt som jag närmar mig trottoaren framför hans hus. Farstulampans sken fångar mig, och min luva blottas för mannen som plötsligt vänder sin blick ner mot mig. Jag böjer på huvudet och koncentrerar mig på de provisoriska fotspåren som snart kommer bäddas in i ännu mer snö. Bakom mig fimpar mannen ner ciggen över trappräcket. Det pyser till i glödande orange mot det kalla vita.
Jag pulsar vidare, nästan klättrar fram i de nedtrampade grå snödrivorna. Fötterna viker sig ständigt efter ytans ojämnhet och andetagen klämtar ut i kalla ångor. På håll kör en ödslig bil omkring i en liten rondell. Den ser ut att ha gått vilse. Bilens stirriga strålkastare fångar upp mig för en sekund, för att vika bort och leta sig vidare.
Jag vänder upp blicken från snön och ser himlen. Och någonstans däremellan reser sig kullen till kyrkogården. Ur min ena ficka sticker tändarens pipa ut, och ur den andra buktar blockljusen fram. Det är julaftonskväll och i staden lever bara jag, mannen med universella ciggen och stjärnorna.
A rare wandering late on Xmas Eve. Reaching the cemeteries to light candles for my grandparents. What I find outside is a man, his universal cigarette moment and all the twinkling stars against the black night sky.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar