på tåget

Jag vill skrika, men jag ler. Ett krampaktigt leende med stela mungipor som tvingas uppåt av en tråd som rycker i dem, likt döda marionettdockor. Det svärmar av barn över, under och runtom mig. De skriker och nyser rakt på mig. Deras föräldrar pratar högre än barnen själva, artikulerar stort och extrempedagogiskt över Bamse och alfabet. Jag vänder mig om, försöker sova, försöker få till ett stöd för nacken. Pappan i sätet bredvid mig är i ständiga farten, upp och ner ner ner upp upp och ner. Han agerar behjälpligt korrekt, men älskling, det där ska inte du behöva göra. Låt mig ta det. Och medan han vaggar själva skrikkoliken fastnar hans blick på tidningsuppslaget i min famn - ett modereportage för damunderkläder.

Barnen skriker högre, stretar och slår. Det skallrar till i mina öron. Trumhinnan brakar loss, nästan brister i kanterna. Folk verkar automatisk skaffa sig en extraordinär immunitet mot barnskrik när de klär upp sig i en idyllisk mamma-pappa-roll.

Jag stiger hastigt upp från min fönsterplats, välter till barnens rump-våtservetter som ligger på det utfällda minibordet. Jag vill gå en vända, köpa vidbränt kaffe på pappmugg och lugna ner nerverna.

Under min kupévandring händer något stort. Jag går några steg bort och finner himlen stå bakom en dörr, självaste reseutopin. Mina öron får äntligen sin smörjelse. Jag stannar till och gnuggar ögonen - i denna vagn jag hamnat i sitter folk nämligen lugnt och avslappnat i breda ergonomiska säten, under findimmat allsmäktigt ljus. En guldpolerad matvagn fylld med Eden-euforia rullar försiktigt fram mellan sätena och lämnar kvar en doft av behag. Någon sitter med uppslagen dator och tittar förvånat upp på mig när jag går förbi. Kanske är jag en sällsynt ängel på besök. Det känns som om jag kommit till en objuden fest. Tysta festen, ett paradis fyllt av och rent nöje över själva tågresan.

Vagnen tar plötsligt slut, jag möts av drömmens osannolikhet. Måste vända om, bistron ligger åt andra hållet. Jag vill inte vända. Jag vill stanna kvar, gömma mig under den mjukgråa parkettmattan och lyssna till tyst tidningsprassel. Snälla gud, tomten eller vem det nu är som bestämmer. Ge mig lugn och ro.

Jag öppnar åter dörren till min vagn och möts av en hönsgård. Väskor som dräller över i en smal illaluktande gång. Tuppar som naggar med whiplash-halsar, höns som flaxar sönder sina fjädrar och kycklingar som skriker för livet. Vagnen lyser grönt, starkgrönt, illgrönt, gröna väggar, spygrönt. Jag mår illa. Jag vill hem, till förstaklass.

A horrible experience on a train ride, caused by the second class hysetria, which says that people are free to act exactly as they do at home.