Det här med att inte ha tv hemma får mig att halka efter lite i ett allmängiltigt Svensson-liv. Visst har jag märkt av det tidigare, utanförskapet. Men nu när man har lagt upp tv:n på vinden blir utanförskapet mig en skär påtaglighet. Jag kan nu längre inte slå på tv:n sådär i förbifarten mellan köket och toaletten, bara för att till exempel se en omtalad snutt av Melodifestivalens tragiska ansikte.
Jag ringde min mamma alldeles nyss. Hon lät upptagen. Inte för att hon inte brydde sig om att jag pladdrade på på andra sidan luren. Hon lyssnade gulligt plikttroget på min resumé av veckan med det ena örat, och med det andra höll hon hög skärpa på David Hellenius raljerande cha-cha-cha-skämt. Jag hade visst totalt glömt bort att det är fredag kväll, en bit över åtta och att många av landets hushåll då sitter upptagna framför Let´s Dance. Med en godispåse eller två.
It feels as I might be the only one in Sweden right now, this Friday, who doesn´t watch Let´s Dance; I do not longer have a TV at home. I admit it feels a bit lonely not having one.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar