Det händer mig en morgon fylld av rosa rimfrost, att jag vaknar och finner dig ligga alldeles intill. Du ser så fridfull ut när du ligger med slutna ögon, så fridfull att jag ber mitt hjärta lugna ner sig några slag för att inte väcka dig. Jag försöker somna om men när din bröstkorg reser sig likt noter över våg kan jag inte annat än att hålla mig vaken.
Det hjälper inte att ögonen börjar grusa sig på mig, jag kan inte somna om. Det hjälper heller inte att jag tänker på all trädgårds-konfetti vi brukar kasta upp, bakom ett träd, under våra skuggor, i vår värld. För då tänker jag vidare på alla de morgnar vi njuter frukost tillsammans, hur vi dukar upp gryning med dagg och hur dina ögonfransar svalkar ner mina kinder när du ler. Hur din mun fyller upp mitt halva glas och hur ditt födelsemärke på axeln skiftar färg på samma sätt som solens fläckar mystifierar.
Det händer ibland att vi sitter tysta som två blinkande markörer i blank väntan på att fyllas ut med ord och meningar. Och då kan jag låtsas kisa mot solen fast jag egentligen sneglar på dig. Men du kisar aldrig tillbaka mot mig. Inte heller sneglar du. Du ser mig rakt in i ögonen. Förbi mitt skal, in i den grop jag sällan gräver fram för någon annan, än dig. Och varje gång det händer voltar mitt hjärta fem varv över jorden, vidare ut mot stjärnorna och återvänder hem med hela universum i sin famn. Precis som hjärtat gör nu, när du slår upp dina ögon alldeles intill mig.
Prose text about me and you, about heartbeats, effervescent confetti, your mouth filling up my half-glass with soft milk, and about your eyes reaching right into my tenderest spot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar