en snöflingas efterskalv

Vet du vad? Vet du vad?
Nej mamma, jag vet inte. Säg!
Min blick stirrade spänt ut i tomma intet, mitt grepp om telefonen hårdnade och likt sylvassa pilar sköts mina axlar upp mot öronen. Vad hade nu hänt? Jag visste att det hade något med mitt kommande besök hos min familj ute i landet att göra. Och av mammas röst att döma lät det som om livets byggstenar just rasat samman, som om gräset faktiskt inte är grönare, som om jorden av forskare nyligen konstanterats vara platt och som om vintern skulle vara året ut.

Det rosslade till i luren. Mamma höll andan, jag höll andan, vi spände öronen på varsin sida om den strama telefonlinjen. Mina örsnibbar gick på högvarv, blev röda. Vem av oss skulle först börja tala?

Mammas muntra rosslande bröt isen. Det var lite som den finurliga känslan av att se det börja rycka till i en komikers mungipor, just innan poängen med slutskämtet ska utdelas. Jag hörde mamma svälja, förbereda, ta ton:
Jo, när du kommer hit. Jag är ledig den helgen, men...

För ett ögonblick visste jag inte om det trots allt ändå var något allvarligt som hänt där hemma. Jag analyserade mammas andetag-två korta, en lång. Min hand knep ett hårdare grepp om telefonen, mina knogar vitnade sakta, huden blev genomskinlig, nästan så att jag kunde se knogarna bryta sig loss ur skinnet. Och även om jag inte är särskilt bra på det höll jag andan, ställde mig vid fönstret, blickade ut mot dagen, såg en snöflinga sakta ringla ner framför mina ögon. Jag hann memorera snöflingans stjärnformade mönster. Och jag tänkte hur fascinerande det är att en snöflinga av naturen kan vara så symmetriskt formad. En snöflinga, en perfekt iskristall, som ser ut som en snöstjärna. Och tänker man efter riktigt noga skulle man kunna förstora upp snöstjärnan för att toppa den på julgranen, om den inte hade varit så känslig för varma temperaturer, det vill säga.

Jo, jag är ju ledig hela helgen när du kommer och hälsar på, får mamma slutligen fram.
Ja!
Men just den lördagen när du kommer hit har jag en yogautbildning inbokad.
Ja...
Är det ok?
Ok med vad mamma?
Att jag är med på den?
Vadå, yogautbildningen?
Ja?
Ja. Men var det bara det du skulle säga?
Ja.
Inget annat?
Nej.
Vadå, du undrar om det är ok att du inte umgås med mig hela tiden när jag kommer?
Ja.
Men mamma. Klart det är ok. Vadå utbildningen, hur lång tid tar den? Sex timmar?
Nej, kanske någon timma sådär.

Och där, just där med alla de sorgliga föraningar jag staplat upp på hög, föll jag in i en posttraumatisk psykos. Mina axlar brakade hårt ner från öronen, mina stenvita knogar överflödades åter av blodets pulsröda forsränning, min blick började simma runt i dimma och någonstans i mitten på mitt allra innersta frigjordes ett inburat skalv. Kärnans mitt började röra på sig, bryta is, min kropp skakade, vibrationerna skapade fysisk rundgång och mina nerver spelade falsk fiol.

Och mamma som bara ville förbereda mig på att hon inte kunde umgås med mig i en timma av helgens fyrtioåtta.

My mum is sweet, she absolutely cares about being with me 24/7 when I visit my family.