Jag medger att det inte är lätt att läsa en bok på ett språk man inte förstår. Men, det kändes ändå ganska trevligt att måla upp en bild av mig som tuggar franskbok på bussen. Folk vände sig om, pekade och nickade artigt åt mig när de såg vilket språk jag läste på. Litterärt geni, hörde jag någon säga och vände blicken uppåt för att upptäcka att personen på sätet framför mig kommenterade DN.s senaste bokrecensioner.
Under de sidor jag hann plöja under min bussfärd förstod jag att boken började med att huvudpersonens man just avlidit, och att hon efter ett samtal med sköterskan på sjukhuset beger sig för att ta farväl av honom.
När jag kom till jobbet frågade jag min kollega om jag förstått handlingen rätt. Och franskkunnig som min kollega är läste hon bokens sammanfattning på baksidan och förklarade att det var kvinnans mamma som dött. Inte man. Mamma. Mère, som man säger på franska.
Och jag medger även att tålamodet gärna vill ta slut när man inte förstår vad man läser. Men när man dyker in i ett nytt språk bara sådär in medias res, som man säger på latin, lär man sig mycket om sitt egna språk, det svenska. Man distanserar sig.
Eller hur. Du förstår vad jag menar.
It was harder than I thought reading a book in a foreign language. The book, Une Femme, requires its readers´ concentration. But I admit, it feels a bit more dignified to sit on the bus with all eyes on you, reading in French.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar