Jag susar förbi i ett hastigt landskap. Knoppar som äntligen fått brista ut i mängder med små skvalpar, bildar stora vågor, målar bilden från tågfönstret varm, klargrön. Det är äntligen vår. Med blekrosa tag kammar solljuset varsamt fram morgonen, som långsamt vaknar upp. Sträcker på sig, bildar, trots tågets fart, en vy av stillsamma björkkroppar vars svarta fläckar blir till milda, bruna ögon, av solens ljus. Vid mig doftar tidningsprassel och fyllig kaffearom, lågmälda samtal med respekt för morgonens trötta sötma. Eller vårens alkemi. Det var längesedan vi sågs, våren och jag. Jag och min familj. Snart är jag framme, det var ett tag sedan sist. Som jag kramade om min familj lika mycket som jag längtat till våren.
The landscape rushes hastily in front of me. Thousands of buds which finally had burst out into big waves, all green. Spring is finally here. It was long time since we last met, spring and me. Me and my family. Long time ago since I hugged my family as much as I have longed for spring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar