karusellyra

När jag var liten var höjdpunkten att åka till Liseberg om somrarna. Bilden av alla snedvridna rosa, gröna och blåa hus, sockervadd, clownnäsor, de farligt snabba karusellerna Nyckepigan och Farfars bilar, var som en Alice i underlandet-saga för mig, fast på riktigt.

Så småningom växte jag upp och Liseberg blev en sommar plötsligt förvandlat till ett stort missnöje. Det var ungefär som att inse att tomten faktiskt bär en tomtemask - Liseberg var inte alls lika magisk som tidigare. Allting kändes plötsligt slitet, litet, trivialt och bara fullt med skrikande små barn. Men så kom även jag in i en fjortisålder och Liseberg blev på klassresan åter parken där allting kunde hända. Fast med en något mer annorlunda vinkel - kroppen anstormades med alltifrån svulstiga endorfiner under Loopens galopp, till små kolsyrefnittriga varianter när killarna som jobbade vid karuseller och stånd blinkade till mot en. Som en helikopterinsekt sprang jag vilt omkring, nästan lika skrikande som de småungar som jag något år tidigare tittat surt åt. Jag kladdade sockervadd på plutläppar och jag blötte ner min t-shirt till genomskinlighet i Flumrides vattenbana.

Nu har åter några år passerat och ett nöjesfält är för mig inte så mycket mer än enstaka endorfinkickar, ett sommarkryss, någon bärs och multipla yrselvändor. På senare år blir jag otroligt yr av att åka karusell. Nästan så att yrseln inslaget i ett illamående sitter i en hel dag efteråt.

Men ändock blir jag plötsligt, så här i början på juni, sugen på att åka karusell. Det har hänt mig fyra eftermiddagar denna vecka, att karusellabstinensen kommer från ingenstans och sticker till som ett bi - jag märker inte av den förräns det börjar svida till ordentligt med begär.

JAG BARA MÅSTE ÅKA KARUSELL!
MÅSTE. MÅSTE. MÅSTE.

Så för att dämpa min abstinens går jag in från balkongen, sätter mig ner vid bordet, stödjer huvudet i händerna, räknar till tre och plötsligt är abstinensen borta. Och när jag idag räknade till tre kom jag med ens på varför detta begär bara sådär har belägrat min själ.

Det är studenternas fel!

För varje gång en lastibl, fylld med stolliga studenter på sitt flak, kör förbi mig, låter det som en karusell med skrikande ungdomar. Det kollriga skrikandet kommer försiktigt smygandes från ingenstans, ökar ju närmare det kommer, till att slutligen eskalera i ett rungande crescendo när karusellvagnen passerar mig, för att sedan mjukna och avta ju längre bort den kommer. Addera högt dunkande musik till detta och du har ett nöjesfält framför dig.

I´ve just found out why I this week suddenly got abstinence in carousel riding. It´s because everytime a truck filled with screaming exam plumped students passes me, it sounds like an amusement park. The mad screaming comes carefully from nowhere, increases the closer it comes, to culminate in this inferno sound when the carousel car approcahes me, to decrease the further away it goes. Adding high-tumping music to this and you have an amusement park in front of you.