Just nu sitter jag och spejar ut mot himlen som är smått burdusgrå. Men då och då skär solen plötsligt in sin gula kniv genom molnen, som ställer sig åt sidan, nästan bugar och ger ännu mer plats åt solen. Det är ett högst intressant skådespel detta.
Och genast blir hela himlen sådär soligt gul igen, ni vet så gul som när någon ler sitt allra största leende. Problemet är bara det att jag är, utan att mena något illa alla ni som läser detta, jag älskar sommaren mer än vintern, men därmed inte sagt att jag älskar sommaren mest av allt. Jo, problemet är bara det att när någon person ler sådär överenergiskt intensivt ett bra tag, blir det til slut för mycket. Leendet blir lite för uppspänt, pretentiöst, för bisarrt, och allting känns bara som ett falskt skådespel.
Så därför sitter jag nu här och iakttar himlen. Spänner alla strängar i min kropp. Kom igen nu då, ja kom igen, väser jag när jag ser att himlen långsamt blir mer mörk för varje gång som molnen rör sig närmare mot varandra.
Det går några minuter, jag hinner inte räkna dem, men det går ett tag. Och upp sticker plötsligt den fasansfulla solen åter med sitt pokeransikte mellan molnen som snabbt backar bakåt. Men då, utbrister jag till min besvikelse. Kom igen nu, släpp på dina sorger! Seså, släpp. Låt mig höra dig bullra, mullra, skrika ut i blått och grått. Snälla.
Det finns nämligen inget mysigare än ett sommarregn. Speciellt när man, som jag idag, inte har lust att gå utanför dörren.
Some days when I don´t feel for going out I wish heaven to get lose of its face. I want to see its real face. I want heaven to stop smiling in a color of yellow sunshine and just let it throw up all its sorrows in its blue grey rumble noises. I like sun, don´t mistake me, but when something is being exaggerated I prefer it to rather letting be.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar