Det blev en lång natt. Jag kunde höra Stockholm både somna och vakna upp, medan jag plitade ner luckor och hål på min uppsats. Runt tolv vinkade jag av månen och vid sju stod jag på tröskeln och spejade efter solen. Sedan gick jag och lade mig. Något utarbetad och trött. Var det natt, var det dag, var det idag eller igår?
Jag drömde om ingenting, gråzonen mellan dröm och vakenhet slängde mig fram och tillbaka och jag föll ner i ett hål. Det drog vind i min mage som gjorde sig påmind om min glömska över näring. Jag bad om förlåtelse. Ur kylen sipprade ljuset av den gula lampan ut på parketten och jag frös om fötterna. Kylen gapade tom, ett utstött äpple på sin höjd. Jag svepte återigen täcket över huvudet och huttrade fast jag inte frös. Hudknottret reste sig som små spikar och på avstånd låg fötterna hjälplösa. Stumma block av isbetong.
Sedan plötsligt.
Tiden kan ibland vara svår att urskilja. Det är dag. Bländande ljust ute. Vitt. Vit krita på akvarellpapper. Snön yr runt som i en fjädervals, flingorna busar med varandra. Jag reser mig upp och ställer mig vid fönstret. Trycker näsan mot det kalla glaset, imman värmer tillbaka. Ett tag står jag där och tittar in i det vita. Blir förblindad av det vita, som sugs in i min kropp, lättar på ankaret och suddar bort natten. På håll skrapar traktorns skopa och bereder väg, i synnerhet för de sniglande gamla. Luften pyser långsamt ut ur mig, uppsatsen lyfts varsamt från axlarna och jag känner med ens för att kasta mig ut i snöflingornas lek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar