.jpg)
Har just börjat att läsa i den omtalade boken ’Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann’. Tråkigt nog måste jag säga att den inte känns så bra som ryktet säger, ’…en hejdlöst rolig historia...’, står det på bokens framsida. Hejdlöst. Jag smuttar på ordet. Väger det fram och tillbaka på tungan. Låter det smita upp i hjärnan och ge avtryck.
Hejdlöst.
Har visserligen bara läst trettio sidor och kanske borde jag ge den en ärlig chans. Men det sägs att bokförläggarna nuförtiden knappt ger ett manus dess första femtio sidor en chans, hur ska jag då som avsedd publik kunna ge den mer?!
Men så ligger boken högt upp på boktoppen, dessutom verkar ALLA läsa den, gamla som unga, och dessvärre verkar ALLA älska den. Kanske har jag en annan uppfattning om vad skönlitterär underhållning är? Kanske har jag, efter all uppståndelse, för höga förväntningar kring den?
Mitt problem med boken ligger i att det känns för mycket filmmanus över den - formspråket är ganska fyrkantigt och sakligt med upprepande stycken. Visst förstår jag det där med hejdlöst - själva berättelsen är charmig och säkert underhållande, men jag ser inte den narrativa hejdlösheten. Det mest intressanta med all skönlitteratur ligger väl ändå i hur en berättelse skildras och när det känns som ett filmanpassat manus, varför då skriva en bok? Kanske för att det skapar mer publicitet inför kommande filmatisering?
Kanske återkommer jag med andra ord om boken. Kanske kryper jag till korset och ber om ursäkt för mina förutfattade meningar. Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar