Det är en förvånansvärd vacker utsikt jag möter från mitt fönster idag. Himlen är avdammad och solen står på stånd. Förutom att det fortfarande är vinterkallt känns dagen positiv, det finns hopp om värme och hopp om vår.
På något sätt känns det besynnerligt det här med vädret. För speciellt road av vädret är jag egentligen inte, det är bara det att vädret på något finstilt vis binder ihop oss alla. Vi pratar om vädret och vi lider tillsammans, fast vi egentligen inte lider när vi pratar om det. För det är när vi pratar om vädret som vi vet om att vi inte är ensamma. Vi roar oss över denna allmängiltighet. Vi är vädrets illojala bundsförvanter som snackar strunt bakom dess rygg så snart vädret inte behagar vårt omdöme.
Kan tyckas att vädret egentligen inte spelar så stor roll med tanke på att det just nu inte finns något väder alls i Japan. Över Japans tomma himmel har de vita molnen trängts bort och ersatts av andra svarta, livsfarliga moln.
Likt många andra har jag de senaste veckorna följt löpsedlar, nyhetssändningar, radioprogram, före-och efterbilder på Japans sönderfall. Jag har klickat mig fram på bildspel som visar sorgliga bilder på folk som bär folk, på rökmoln, på trasiga hus, likgiltiga ansiktsuttryck, munmasker, bruna hav, trasiga tak, möbler i vatten, sammanbitna miner och därunder små artiga blickar.
Självklart känner jag medlidande för dem som befinner sig mitt i helvetets centrum. Jag blir både skrämd och sorgsen över de som har drabbats av jordskalv med efterföljande tsunamivåg och maktlösheten över kärnkraftsreaktorer som nu sprutar gift. Och över denna maktlöshet kvider sig en rädsla fram någonstans inom mig, en rädsla över att världen sakta men säkert håller på att falla samman. Jag hör en håglös panik i radioreporterns röst som talar om det nuvarande krisläget, och jag luktar mig fram till vilsna förklaringar hos kunnig säkerhetspersonal. Och helt plötsligt ligger där en allvarlig strimma i Nostradamus profetior - efter ett antal naturkatastrofer på senare tid uppfattas hans spåkula än mer auktoritär, och snabbt räknar jag fram om jag ens lever det år då jorden spås att gå under. Ni förstår. Jag som får ångest bara av att stava till döden inser såklart att det finns miljoner med människor som just nu lever tillsammans med döden.
Men på något sätt är det svårt att ändå förstå vad som händer på andra sidan jorden. Kanske beror det på att händelserna är för distanserade, för stora att konkretisera. Kanske blir jag dessutom rädd, höjer upp min sköld, blockerar, samtidigt som nyhetsbilderna rullar vidare. Bilder som känns igen från tidigare katastrofer med närbild på vädjande pupiller, gröna insatsstyrkor på rad, vidvinkelsperspektiv på enorma vattenmassor med stretande myror som förgäves försöker simma motströms. Och jag kommer på mig själv med att betrakta någon slags fiktion - ett drama om en liten jord där den första meningen börjar med att människan syndar, för att i det sista kapitlet beskriva hur människor irrar omkring bland sina små lättvindiga korthus, som rasar samman av en enda stor vindpust, någonstans utifrån, eller inifrån. Jorden kokar samman, folk dör. Snipp snapp slut.
Så landar jag åter in i verkligheten, den jag lever i just nu. Den verklighet jag når i mitt hem, från mitt lilla fönster. Jag är medveten om att jag till synes är en av alla människor som hjälplöst irrar omkring, men i min egen vardag. Jag klagar på vädret, på att bussen är sen, och jag kände det som att världen rasade samman igår då jag såg en första snöflinga slugt smyga sig ner från himlen. Jag lever här och nu, jag handlar mat, är småfattig i slutet på månaden, har ont i huvudet ena dagen och glädjer mig över ett skattebesked andra dagen.
Givetvis skänker jag en tanke till alla dem som befinner sig i Japan, vi lever alla på samma sköra jord. De går igenom en särskild mardröm just nu, som jag är osäker på om de ens själva kan förstå. Men så måste jag trots allt ändå utgå från mitt eget liv, och kan därför inte sluta att prata om vädret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar