hrmpf

Pluggar just nu fransk grammatik. Har en läxa till imorgon. Det går relativt bra. För mig är det inte grammatiken som är problemet med språket. Inte heller är det orden eller vart de ska slussas in någonstans i meningarna, som jag kliar mig på huvudet för.

Hur alla undantag sakta tränger in i språket och hur språket har en förmåga att skifta nyans - sånt brukar jag känna på mig, och lägger därefter ihop språkpusslet utan vidare eftertanke. Jag ler vänligt åt övningarna i boken som ibland försöker få mig ur min säkra bana. De försöker hinta mig på den pedagogiska vägen: Vavava, svara rätt på denna då om du kan!, ropar det högt och kikar efter hur jag tar mig an uppgiften. Och stadigt skriver jag snart in det rätta svaret.

Att plugga franska är som att höra en låt jag för längesen lärde mig texten på - det finns inom mig. Så snart jag hör låten ramlar låttexten över mig, som om orden har legat färdigjästa på tungan och väntat på att få komma ut igen vid nästa tillfälle. Jag sjunger med. Det går som en dans.

I franskan sjunger jag förvisso bara med i skrift. När det kommer till tal låter jag mer som en ostämd gitarr. Eller nej, som en ostämd gitarr utan resonanshål låter jag. Huka dig!

Men jag vill ju också kunna trycka ut orden så som fransmännen gör, så som min franskalärare gör. Hela hon är ett enda skorrande r. Stundtals skorrar hon så mycket att det påminner om någon slags vaggvisa som nästan får mig att somna.

Mitt franska uttal är inget jag gärna stoltserar med, eftersom det mer låter som fonetik i praktik. Som när grottmänniskor kommunicerar med varandra - orala tillrop av alltihop. Hum hum, ehm, ååhrmpf. Oui oui, jag förstår... eh.