I takt med ljuset kom en vän och vi vinkade fram vänliga vårvindar

Lagom till att våren öppnade sina dörrar fick jag finbesök av Therese. 

Therese och jag lärde känna varandra för mer än tio år sedan. Tider förändras men vänskap består.

Vi var på fikahumör och jag tyckte att Therese gott kunde få se på andra bullar.

Så vi begav oss till Saturnus, där är bullarna ungefär lika stora som planeten Saturnus.

Med nöd och näppe åt vi till slut en hel bulle. Sedan famlade min sockerstinna blick efter något balanserat att fästa blicken på, som exempelvis en klädd vägg.

Eftersom dagen sjöng sol passade det sig väl att bege sig vidare, ut på en långpromenad.

En promenad som pekar sig förbi Strandvägen, ut mot Djurgården.

På Djurgården bugade träden sig djupt för oss där vi kom. Eller om det var för solen de bugade, vet jag inte. Men hursom, fint var det i alla fall.

Isen låg smält och evigt förlåten.

Och från Junibacken kunde man höra liv i stugan. Barnen busade medan föräldrarna kuttrade kaffetermos.

Bredvid krossad diamantis låg båtarna redo att snart fara sin väg.

Och på håll skymtade vi snart ett träd som hade klätts med ballonger. Vi tänkte att kanske hade skogen ställt till med ett kalas

för att fira att våren är här.

Sedan blev vi trötta i ben, och i takt med solen vände vi på klacken neråt, hemåt.

Vi slöt oss förbi spensligt ståtliga master

och andra laster.

Förbi båtarnas marker

ända tills båtar blev till hus och master till granar. Och då hade solen hunnit sjunka så långt ner på jorden att man då och då bara kunde se den skymta fram i små nätta blinkningar.

När himlen sedan blev nattblå begav vi oss åter ut på andra lustigheter. Och efter några timmar därtill vinkade jag sedan av Therese som hade gjort sitt i Stockholm, för denna gång.