När man inte lägger näsan i böcker

För ett tag sedan damp en fin inbjudan ner i min dator: det var maskerad hemma hos Therése
och temat var film. Therése hade så kreativt snappat upp karaktären ur En Geishas memoarer.

Hennes pojkvän Patrik lekte Rambo, jag gick på det.

Amanda var Willy Wonka i Kalle och Chokladfabriken. Jag var tråkigt nog inte utklädd till
någonting. Men Therése räddade mig genom att säga till alla andra att jag var en aktris i någon fransk film. Jag tror inte att någon ifrågasatte det.

Några dagar senare hamnade vi på Dramaten. För mig var det första gången i mitt liv, jag
föddes på nytt.

Där såg vi Doktor Glas. Oerhört bra var den. Krister Henriksson var ett mästerverk han själv
i de roller han tog sig an.

Därefter hamnade vi på en bar och man kan ju tro att jag så här i efterhand har lagt till den genomgående röda färgen bara för att visualisera:
1. alkoholens inverkan på psyket

2. att jag egentligen bara drömde att jag var på Dramaten

3. att jag har upptäckt en ny färgeffekt i Photoshop

Sedan gick jag hem och sov, det gick någon dag.

Tills det blev dags att bege sig till jobbet där det var så lugnt, folk hade redan flytt stan och
tagit sig till Blåkulla.

Så jag tog också min kvast och begav mig ända bort till Grönkulla.

Där blev det picnic med någon variant på kalastema. För övrigt har jag svårt för ordet picnic -
vill jag vara fransk borde jag stava det som picnique, svensklärare så blir det picknick, eller
vill jag verka streetsmart ska det vara picnic. Jag antar att ni bryr er jättemycket.

Jag åt Babybel-ost med skalet på, ända tills jag fick förklarat för mig att man inte ska äta
skalet. Det finns tydligen en flärp där man smidigt kan ta bort skalet. Min mage sa inte ifrån.

Vendela berättade om sina nyligen upplevda London-bravader och den guidade turen på fotbollsarenan Wembley, vilket var grymt!! som hon uttryckte det.

Sedan kom solen, jag skyndade fram med kameran.

Sedan försvann solen.

Sedan kom solen fram igen.

Sedan försvann solen och Minna reste sig upp och tyckte att nä nu får det vara nog.

Till slut blev det lite tröttsamt med picknicque så vi begav oss till en butik för att spana in en klänning som jag ville gifta mig med. Medan jag provade den satt Minna snällt och agerade
smakråd. Jag fick vända på mig, spatsera lite fram och tillbaka, böja mig framåt, bakåt, gå i
brygga, gå i spagat, sträcka fram armarna. Sedan blev det giftermål.