Diamantringen

Har en famn full med böcker som jag nyss har lånat från bibblan. Det känns som om famnen är full med skatter som jag plockat ur ett godisstånd. Jag vet inte vilken smak jag ska börja med, mina ögon glittrar likt sol på hav, glittret avspeglar sig på böckerna som lyser gula. Det ser ut som om det ligger en gloria i min famn.

En efter en ryckte jag till mig böckerna ur sin bekväma plats i bokhyllan, och undrade då om jag möjligtvis begick något brott - självklart lånade jag dem med lånekortet, och betalade till och med tillbaka en reservationsskuld på trettio kronor gjorde jag.

Men ni vet, känslan av att finna så många böcker som man kan välja att norpa åt sig, utan extra kostnad, är ungefär som att gå till en juvelerare och på skoj säga: skänk mig den mest blaffiga diamantring du har! Och juveleraren tar obemärkt fram den största diamantring han någonsin har kikat på genom sin lupp. Diamantens fasetter är så absurt stora att det snarare ser ut att vara en plastring från en femkronorsautomat. Fasetterna är till och med större än de största istapparna i en grotta som befinner sig under glaciär.

Utan att ens blinka sträcker juveleraren fram sin hand och ger dig denna diamantring - lika anspråkslöst sker hans rörelse, som om det han gav dig var en redan använd näsduk, köpt på ÖoB. Nåväl, kanske putsar han först till ringen en sista gång med sin gråblå putsduk, och kanske skriver han ner diamantens storlek med en gul blyertspenna på ett luddigt rutat papper ur ett litet kollegieblock. Men frånsett dessa två små händelser så återvänder han, efter att ha överräckt dig ringen, strax tillbaka till sitt minutiösa arbete. Du står kvar bakom honom med ringen i din hand.

Ringens utseende lurar dess tyngd, som snarare känns som att hålla i en vas av kinesiskt porslin. Du ser på ringens diamant som är så grovt stor att dess blåvita glas kontrasterar hårt mot din feberbleka handflata. Ringen glimmar så att det sticker i dina ögon, du känner dig som en upphängd kyckling på scen under stark belysning, som bländar dig och som får publiken att bli till en skog av skuggor under nattmörker. Du kommer heller inte på något passande att säga till juveleraren som redan har glömt av dig och ditt ärende. Hans ryggtavla ser rakt igenom och förbi dig. Även dina ord på din tunga är överraskade - de har fastnat i samma stående ställning som du själv befinner dig i. De letar själva efter sina ord, som blir till ekon som fastnar i gommen likt istappar i en stor grotta, som befinner sig under en vulkans häftiga raseriutbrott.


Japp, så är det med mig och böckerna.