Tänker på regnet som strilar ner utanför fönstret. Jag gillar regnet, det får mig att känna mig levande. Regnets doft, också dess magra utseende tar ner mig på jorden. Det är ungefär som när man möter uteliggare på gatan och man tittar och glor. Man får sig liksom ett slags rejält nyptag om kinden. Ett hårdare nyptag än vanligt.
Vakna!
Sedan tänker jag på hur allt vi erfar relateras runt i cirklar, att allting egentligen går ut på liknelser och referenser. Speciellt när man skriver blir det tydligt hur sammanhang baseras på liknelser. Som människor med koögon, människor med bananarmar, himlen som ett ullgrått täcke, mobildisplayens viloläge som ett stumt eko, regnet som en sanning, och så vidare.
När jag väl tänker efter så är hela världen en enda stor liknelse av sig själv. Men frågan är bara vem det är som världen själv härmar, vilka referenser utgår världen ifrån?
Asch, jag ska inte uppehålla er på något särskilt vis, ni ska få återgå till ert. Det är bara något med regnet och mig. Vi har ett förhållande, jag blir sentimental.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar