På tal om regn och liknelser - besöksstatistiken på min blogg är som ett regnväder. Man tror ibland att det ska fortsätta regna för evigt. Men så avtar regnet, minskar helt och det är dags att fälla ner paraplyet. Det är löjligt att gå med ett paraply uppfällt när det inte regnar.
Men plötsligt öppnas himlen återigen och det forsar nu in många besökare i samma hastiga takt som ett ösregn väller ner. Till en början blir man något förvånad och höjer överraskande på ögonbrynen, men vänjer sig snart vid tanken, myser med tanken. Det går ett tag och så småningom börjar regnet avta, för att sedan istället dugga lätt, en, två droppar, kanske fem.
Därefter blir det uppehåll. Tystnad. Regnet lyser med sin frånvaro och jag börjar undra om regnet ens vet om att jag finns? Att jag praktiskt taget står här med öppna armar och ber om regn. Jag ropar åt regnet men vet inte om regnet hör mig. Så jag går in och och sätter mig vid fönstret, tittar på min rökande granne som befinner sig på sin balkong. Hur hon skakar av aska från sin cigarett. Ett litet knyck, sedan för hon cigaretten tillbaka till munnen och hennes kinder blir till två strama streck. Som tonlösa gitarrsträngar.
Och sedan smackar det rejält på med regn igen. Min granne fimpar, skyndar sig in och jag går ut i regnet, tittar upp mot himlen, blundar och känner regndropparna falla mot mina ögonlock. Som ödmjuka små regnpussar känns de. Den här gången slutar inte regnet upp lika abrupt. Den här gången håller det sin jämna takt. Det blir till och med långvarigt. Ni minns väl att jag gillar regn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar