Berättelsen om min berättelse

Sätter mig i ett av lunchrummen och öppnar min medhavda matlåda. Runt omkring står borden tomma, förutom en bit längre bort. Där sitter två kvinnor och samtalar. Fast de är mer tysta än de talar. Det går några sekunder och den ena utstöter något slags missmod, varpå den andra skyndar med att instämma och inflika. Egentligen har den andra inget direkt svar att komma med, så som det brukar gå i sådana situationer då man vill ge råd men inte riktigt vet vad man ska säga. Man försöker sätta sig in i den andres problem som man på något sätt känner igen sig i, och man lyssnar så intensivt och hela tiden hänger sig ett svar kvar på tungan som vill forma mer än bara tomma ord. Baka ord, grädda orden. Pensla på med glasyr. Men ändå, man vet inte vad man ska säga och blir därför smått stressad, för man vill ju så gärna och man försöker tänka samtidigt som tankarna far runt likt torra höstlöv i oktobervind.

Så snart jag närmar mig deras bord för att sträcka mig efter ett saltkar övergår kvinnorna från en förströdd till bestämd tystnad. Och den pressade stämningen som uppstår när jag sedan smyger förbi dem för att diska rent min matlåda, känns som sekunderna innan ett höstkallt regn ska falla till mark och ligga kvar som hårda blöta fläckar. Jag fokuserar med blicken på en obetydlig punkt och låtsas inte höra, vill inte höra. Sluter åter in mig i den bok jag läser, försöker hålla för öronen med duntecken av bokstäver som jag vill ska nå ända in och måla upp bilder av papyrus som rullas ut för mina ögon. Men hur jag än anstränger mig så går det inte. Jag kan inte undvika att höra, det är som om mina öron sugs till samtalet likt starka magneter mot ett kylskåp. Sådana som inte går att lyfta bort hur mycket man än försöker lirka upp dess kanter och man tar i så att fingertopparna kvider, men magneten bara glider envist ner, längs med kylskåpet och man ger till slut upp. Låter magneten vara sin magnet.

Jag går istället ut och sätter mig på baksidan av byggnaden. Slår upp min bok på nytt och börjar läsa. Det enda som hörs nu är en avlägsen fläkt och en kvinna och en man som sitter på en bänk längre bort. De pratar i mer alldagliga toner och kvinnan skrattar då och då till, på det sätt som man gör när man brukar komma på sig själv med att trivas i stunden. Eftersom jag inte kan höra konturerna av samtalet blir det därför lättare att ansluta mig till boken och världen i berättelsen. Den är bra, den berättelsen.