Felflanör

Jag sitter i en halvmåne av mörker och skriver. Ljuset från min sänglampa vill knappt nå fram till min plats vid skrivbordet i mitt ljusskygga hörn. Det gör mig blind. Men jag fortsätter ändå att skriva. Om ingenting. Jag vet inte vad det är som jag skriver om, och känner mig därför som en flanör utan att egentligen mena att flanera. Jag är den falska flanören som försöker göra mig en hel kaka genom att enbart strö orden omkring mig.

Om sju timmar ska jag kliva upp igen. Stressnerven bultar på min vänstra kammare, hotar att spränga hål på det röda imperiet som utgör kroppens kärna. Jag är nervig eftersom jag på allvar tappar ordförhållanden - stupet ligger nära min vänstra hand. Faller jag, faller flanören, så faller konceptet, så finns det inget mer.

Ibland gapar det plötsligt tomt på något som man nyligen frossat sig övermätt på. Det är aldrig bra med skrivuppehåll.