Givetvis finns det ingen given tystnad, eftersom den ständigt utgjuts ur sitt egna sammanhang - det som räknas som tystnad i ett rum kan likaså vara skrän i ett annat. Men tystnaden som sådan, trygg och lugn, den är starkare än alla andra ljud tillsammans.
Den kan ibland få mig att hålla för öronen för mina egna tankar som bubblar upp under ytan. Och så kan den, så som den gör idag, få mig att lyssna till min inre kärna, mitt skal, mina leder, mina reflektioner som i ena stund trycks ut i en fårad min för att i nästa pulsera likt marmorerade pärlrader i mina porer.
Varje gång jag tyr mig till tystnaden blir som en ny tagning inför nästa bad av materiella intryck.
Ett litet ps; en annan nyans av tystnaden:
SvaraRaderaNyligen mötte jag en bekant som också gärna tyr sig till tystnaden, men ser den mer som ett slags symbol för den respekt som människor har gentemot varandra i tystnaden - hon menade att tystnaden är ett sätt att ge andrum och gehör åt den andres talan. Också att bemöta och bejaka varandra genom tystnaden som på ett sätt fyller en viktig funktion, en bro mellan det sagda och outsagda.