Röda strimmor lufthål

Idag är det höst, det märks särskilt på himlen och lugnet hos folk som är på väg till sina jobb. De går med steg fulla av vemod, som om de just har klivit ur sin morgonrock på det sätt som man tar farväl av en vän som man inte kommer att träffa på ett tag. På trädtopparna lurar små tuppkammar av röda löv och dörrportar stängs igen med ett särskilt eftertryck. Som om man väntade på att få höra vinden avslöja en hemlighet i ens öra när man drar igen dörren med ett sista knyck. Precis i det lufthål som blir svart. Som när man blundar och ser röda strimmor simma runt i ögonmörkret. Det som skapar vinddrag, om luften inte hade varit så frisk. Som den är idag.

Igår träffade jag en vän som jag inte har sett på evigheter. Vi talade ganska snabbt ikapp tiden. Det blev därför som att tala med en vän som man ser varje dag minus alla de år som har förflutit, som i slutändan egentligen inte gör särskilt mycket för den grund man alltid är. Denna vän gillar också att skriva, men har under åren bytt bana och lämnat skrivandet på viloläge för ett tag. Vi pratade om det där, att omge sig med det man tycker om att göra, att det betyder så mycket för en. Med klar blick förkunnade min vän för mig att hon på något sätt har börjat acceptera sitt nya kall som hon hädanefter kommer att förlika sig med i vardagen, sånt är livet. Jag hade svårt att tro på orden, men jag trodde på henne.

Och vidare faller löven i den omärkliga takt som jag försöker att hinna älska hösten. Så som tiden och min spegelbild blir i den röda eken.