Den inre kärnan i en högvarvskarusell

Det är helt okej att kommentera julkommersen, för det är ingen hemlighet att den är ordentligt haussad. Nästintill surrealistisk. Nej inte nästintill, den är surrealistisk. Den är som en karusell som under nattetid på ett stängt nöjesfält plötsligt sätter igång att snurra runt. Först långsamt för att sedan öka farten och karusellmusiken snurrar upp i varv den med, det låter nästan som ett skevt dragspel och karusellhästarna ler illmarigt och deras näsborrar frustar ut ånga i stora rökmoln så att gnistor tänds och sprakar, puttrar ut i små ilskna explosioner här och var, och det bildas en liten låga vid en mutter på det plåtsilvriga karusellgolvet som lossnar, men karusellen fortsätter att snurra runtruntruntrunt, och... ja ni vet ju resten.

Karusellen pajar helt enkelt. Tar eld, exploderar och så kommer brandkåren och några tappra brandmän lyckas till slut släcka elden och några poliskonstaplar som hellre hade velat sitta och lösa mordfall i en liten stuga i norr, står intill, suckar och skakar på sina huvuden, samtidigt som de plitar ner obetydliga kråkor i sina små rapportblock, precis som kyparen på restaurang när han tar upp beställningar från matgäster med beslutsångest.

Men ändå kan jag inte förneka att jag tycker om julruschen. Jag tycker om grejen med alla julklappar som måste inhandlas. Jag tycker om när människor, som annars inte brukar handla i vissa butiker eller på vissa avdelningar, står där mitt i det slukande produktbadet och tänker så intensivt att hjärnan tycks vilja kika ut genom ögonen på dem. Man kan nästan känna hur deras puls alstrar kroppsvärme som sprider sig ut i fria luften, likt flytande körtelproduktion som bildar ett slemmigt flor på hyllor och dörrhandtag och galgar och produktställ och kassadisk och kortläsare och hela staden kryllar av svettbakterier.

För det är när jag omringas av människor som är underkuvade sin egen existens, som är bortom eget medvetande, i jakt på att ge bort den mest perfekta materialistiska tanke som man någonsin kan få, som jag känner att jag faktisk inte är så ensam som jag tror.