Sepiamoln

Sitter vid mitt fönster och betraktar himlen. Men egentligen är det inte himlen som sådant ansikte jag ser på, utan de seglande molnen som nära markhöjd svävar förbi. Långsamt, likt uppgivna soldater, är molnen åter på väg hemåt. De hänger med axlarna och släpar med fötterna, och kring dem hörs små suckar av nedsläckta livsgnistor.

De går utan att tänka på att de går, de tar sig hemåt utan nyans. Utan att lägga märke till den blå himlen som ställer sig framför dem, bugar och öppnar sin famn. Utan att ens reflektera över lilla jordiska jag där jag ställer mig upp med pannan tryckt mot fönsterglaset för att möta solen i sin silande glans.

Strax passerar molnen mitt tak, jag kan se deras vita svansar svansa i höjd med min blick. Jag håller upp min hand och försöker känna på dem genom glaset. Jag tänker att de ska kännas som ludd, sådant liv som lägger sig i bröstet när man finner ro. Men det jag känner är inget mer än ett litet vinddrag som sipprar in genom glasets högra kant. Sedan är de förbi. De vandrar vidare. Fulla av sina sepiafärgade tankar, som har målats över på mig.