Som vanligt är det återigen kväll, ja vad skulle det annars vara? Dag kanske, fast det redan varit dag? I alla fall så är det nu kväll, jag sitter och stressar, våndas över allt, biter på naglarna, några bitar hamnar mellan tangenterna och sätter hack i skrivandet. Svårt att trycka ner bokstaven A. Just där ligger den, den vita nagelfisen och skiter ner.
Och jag sitter fortfarande och våndas över allt, över morgondagen och dagen därefter. Och sen var det säkert något jag missat som kommer hända i helgen. Något som rubbar min heliga lördagsrutin. Min brunch, lattefikat i gallerian, ströget i parken, Robinson, chips, pizza och lite vin kanske. Eller varför inte passa på att leka gourmand och häva mat på flott restaurang, klirra med glas och mumsa i sig centimeterstora kaprisbräserade rödbetsstrudlar över en fem centimeters fläderångad riskompott?
Och sen efter helgen kommer ju nästa vecka, åh nej, då var det säkert ännu mer saker att bita tag i. Precis som med nageln, bita bita. Mina ögon är något rödsprängda, jobbar på högvarv, övertrötthetsvarv, rullar runt. Nej, de rullar inte runt, men det känns så. Mitt bord pryds av böckernas fina travar. Travar jag ännu inte läst, bläddrat igenom och begrundat, så som man borde. Och travarna ligger lite så att om någon nu skulle komma hem till mig skulle den personen säkert tro att jag är ett litterärt mästerverk. Rena uppslagsverket. Och vi skulle sitta här, mittemot varandra med varsin skärm framför oss. Mitt rum skulle lysa upp i blått och personen skulle fråga mig riktigt knepiga frågor. Nästan så att jag redan stannar till på 1000-kronors-frågan som lyder: Hur många årstider har vi? A.1 B.5 C.3,5 D.4. Och jag skulle behöva ta en livlina på den frågan så att jag verkligen säkrar upp mig. Svårt att veta om svaret ska vara A eller D. Ja, nuförtiden är det väl ingen skillnad mellan årstiderna? Jag skulle alltså ringa en vän, snacka lite skit, fråga hur helgen varit och sen läsa upp frågan samtidigt som klockan tickar fram.
Hjärtat galopperar nu ända upp i halsen och Karlavagnens radiosändning har slutat för länge sen. Programmets lastbilschaufförer och ensamstående kvinnor på femtio plus med rökröst har gått och lagt sig, väntar på nästa sändning som kommer att handla om ämnet Svek.
Jag kniper igen ögonen, saktar ner högvarvet, ögonvitornas idoga rullande. För ner skärmen, hör datorn knäppas igen till en kompakt platt bärbar variant. Håller kvar handen över skärmens rygg. Känner processorn inifrån maskinen sakta ner och kallna någonstans under min handflata. Stannar till i några sekunder, hämtar upp tiden och reser på mig för att gå mot sängens dvala. Jag behöver sova. Inte vara orolig över imorgon, inför framtiden. Den kommer ändå förr eller senare att infinna sig, på sitt eget lilla vis.
A post that is about my pulse that increases instead of fall when night comes. Time to sleep. Don´t have time. Everything needs to be done and future expectations do not allow me to sleep. I bite my nails to pieces, flakes fall between the keys. Intercepts up my writing. I decide to go to bed instead. Ignore everything for a while, a few hours. The future comes up anyway, sooner or later in its own little way. No point in worrying unnecessarily.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar