alarmet

En nära vän till mig, vi kan kalla honom August, befinner sig just nu på Nya Zeeland. Han åkte i lördags och anlände igår. Jomen tackar så trevligt lång tid det tog, kan jag tänka mig att han tänkte. Själv tänkte jag inte så mycket på hur resan skulle gå och hur pass han skulle känna av tidsskillnaden.

Plötsligt får jag under söndagen ett sms av August som till hälften består av ren stavfelsmassaker. Jag begrundar smset och försöker förstå varför han plötsligt börjat skriva ord som inte hör till sammanhanget. Varför han glömt vissa bokstäver, vilket han i vanliga fall inte brukar göra.

Måndag kväll, svensk tid - ännu ett sms anländer, även denna gång med en del borttappade ord. Givetvis förstår jag vad August vill ha sagt, men jag börjar på snudd bli lite orolig över hans hälsa. Kan resan har varit för mycket av en eufori för honom? Eller kanske är det så att han bara råkat supa till under flygresan och därför slafsat till det med stavningen?

Väldigt sent under samma måndag kväll - August har anlänt till Nya Zeeland och jag ser att han uppdaterat sin status på facebook. Han skriver: "Äntligen på plsts i NZ, nu blir det stranden och skäna ba!!!" Jag ser att andra personer har satt en tummen upp på den kommentaren. En del har även kommenterat och skrivit något i form med "fuskigt" eller "simma lugnt". Själv blir jag rädd. Det har hänt August något allvarligt som ingen annan verkar se eftersom de kanske väljer att tolka "skäna ba" med "skönt att bada."

En våg av illamående attackerar mig. Magknipet svider ända upp i bröstkorgen. Det är läggdags, men jag kan inte sova.

Något har hänt min vän. Något riktigt illa. I vanliga fall, när jag får onda aningar kring Augusts hälsa brukar jag ringa upp honom ända tills han svarar och då undrar han varför han har fjorton missade samtal under ringa tio minuter. Och skulle inte han svara ens en gång, under säg en halv timma tar jag första bästa buss hem till honom, oavsett om det är natt eller alldeles för tidig morgon. Jag kan till och med ta taxi om bussen bara råkar gå en gång varje halv timma. 

Detta är, må jag erkänna, besvärligt när jag jagar upp mig själv så pass att tankarna i mitt huvud vill leka kraschade jetplan. Och innan jag ens hunnit somna denna sena måndagkväll är nattsömnen i förväg redan förstörd. Jag krafsar därför iväg ett sms till honom. Och strax därefter ett till.

Jag får ingen leveransrapport.

Tisdagsmorgon, svensk tid - jag råkade visst somna, och jag vet inte vad jag kan ha drömt. Surrealistiskt verkliga drömmar som handlade om barn, och om mig som barnvakt. Jag tittar på klockan på mobilen och vänder mig om för att snoozesova ett tag till. Jag vet att jag inte kan snoozesova ett tag till. Och jag gör det därför inte. Utan sätter mig istället käpprätt upp i sängen. Jag tittar på min mobil.

Ingen leveransrapport!

August måste ha råkat riktigt illa ut. Han behöver min hjälp! Men mellan honom och mig befinner sig en 12 timmars tidsskillnad. Jag kan inte ta bussen till honom! Han kanske är kidnappad, kanske drogad av Nya Zeeländska cannabis! Kanske var det därför han skrev osammanhängande i sina sms! Kanske därför mobilen nu är avstängd! Kanske sitter han fast i tullen för att ha råkat smuggla med sig knark in till landet! Kanske har den Nya Zeeländska polisen hittat en bok som min vän fått av en snäll turist på mellanlandningen i Hong Kong! En bok tom på sidor, fylld på knark. Kanske sitter min vän anhållen för livstid och ligger däckad i en cell i sällskap med en posttraumatisk psykos och försöker skicka sms till mig, som jag i min tur ifrågsätter språkfel i!

Om August mår dåligt är allting mitt fel, eftersom jag inte kan hjälpa honom. I samma käpprätta ställning sitter jag denna tisdagsmorgon kvar i sängen och beslutar mig för att ta till med en sista nödlösning - att skicka ett ärligt och öppet sms till honom. Jag skriver: "Lever du?"

Och med den retoriska frågan kan jag givetvis bara få ett enda svar tillbaka.

My friend has gone off to New Zealand on holiday. During his flight I get some cryptic text message from him, which I interpret as he got into trouble. I panic for six days and seven nights. Call it paranoia if you want. By the way, me friend is ok.