sensångaren tuppen

Voi voi, min kropp ropar på mig, gå och lägg dig nu! Men jag vill inte, måste bara... Nej, nu! Ok då, säger jag uppgivet och skjuter undan tekoppen. Då får det bli så, för ikväll. Att jag går och lägger mig tidigt. I vanliga fall, under vanliga kvällar sitter jag uppe ända tills tuppen gal. Nej, ingen tupp här, men ja ni fattar. Att jag ibland sitter uppe så länge att himlen både hinner somna och vakna, bussen börjar åter gå utanför mig och grannen vrider igång kranen till duschen. Det viner i ledningarna och en kråka hittar till min kalla balkong. Han tittar på mig, kråkan. Funderar säkert på vad jag gör uppe så sent, eller så tidigt. Men jag skiter fullständigt i kråkan. Han kan ta sitt pick och pack till fjädrar och fly farao till varmare länder. Va fan gör han här egentligen? Fryser häcken av sig? Stick kråka, stick.

Oj, nu ropade min kropp på mig igen... Jaa, ja kommer snart ju... Måste bara blogga... Måste bara och måste bara, är du nån Alfons kanske, kvider kroppen tillbaka.

Jag kan liksom inte slita mig från datorn, typ facebook. Det är det enda stället där folk samlas under alla dessa helgdagar som bombar igen hela januari-månad. Helgdagarna och snön. Och när jag vaknar upp någon gång i maj, i takt med knoppar på gräs och sol på rygg med promenader på  bar mark, utan slask och grus, känns hela vintern som ett enda långt töcken. Som ett grått och förbannat kyligt minne man ogärna vill komma till på ett ganska bra tag.

Nu har min kropp borstat tänderna, dags att gå och knyta sig, jag med. Lyssna på kroppen min och sova, bort vintern.

My thoughts about this bloody cold winter are all about anger. Maybe I should just sleep away this season and be ready to embrace the spring when I open my eyes next time. Feel the sun on my back when I walk on bare soil without any slush or gravel. Breathe in the fresh air and the light mood coming from peoples mind.