slaget vid välkomnandet

Minns du Therese, som jag gästade hos i Göteborg för inte så länge sedan? Hon som jag då provade förträffliga hattar med, gick på kondis med och föll för stadens vackra stag på alla balkonger med. Ja, jag föll för stagen, inte staden. Ok, jag må erkänna att jag även föll för staden, men hursom. Nu är det Therese tur för Stockholm och jag har noggrannt förberett min stad för detta celebra besök. Jag bad till exempel staden att fräscha till sig lite, ansa sig och klippa håret som man säger på frisörspråk. Något Stockholm tog på stort allvar och genast sattes det igång med ett byggprojekt vid området Slussen, som visade sig ta längre tid än beräknat. Nåväl, sa jag och gav därför staden i uppgift att istället försöka verka inbjudande. Inbjudande på vilket sätt då, undrade staden. Tja... till exempel genom att låta folkmassorna bete sig polite, som man säger på engelskspråk. Det ska väl gå att ordna, svarade staden.

När vi väl möttes upp på centralstation, jag och Therese, sträckte jag stort på ryggen och harklade mig högt samtidigt som jag vände mig om mot stadsvyn och viftade med handen i en teatralisk gest. Mitt eget verk, även om det är svårt att tro, viskade jag till Therese och avfyrade ett stort grin. Therse undrade lite vad jag höll på med. Och jag undrade lite vad Stockholm höll på med.

Framför mig låg ingen stad, framför mig låg min mardröm, min absoluta absurdism övertäckt hela den kvävande stadsvyn.

Som i ultrarapid såg jag slaget framför mig besegras. Min stolthet Stockholm föll framför mina ögon, likt svartvita krigsbilder på television där byggnader faller som i domino-våg, omgivna av stora rökmolnsskyar. Min stad, min son. Åh herre min Gud, vrålade jag förbarmat högt inom mig, samtidigt som jag med tom blick och upptryckta mungipor vände mig om mot Therese med ett: hoppsan sa.

Men du, det är lugnt, svarade Therese och tog mig på axeln. Nej, det är det inte, flämtade jag och även tårarna på min panna fram. Nu är hela besökets essens försvunnet långt åt Håkan Hellström-skogen, som man säger på göteborskspråk. Nej, det är det inte, kontrade Therese. Kom, vi går hem till dig, lämnar av min väska och sen ser vi vad Stockholm har att erbjuda bakom allt vitt.

Men dock jag rörde mig inte. Jag stod kvar. Betraktade mitt kapsejsade verk. Hade svårt att förstå hur jag inför detta besök alldeles kunde missa att forsla bort snön.

My friend Therese from Gothenbourg is visiting me in Stockholm. Though I tried to prepare everything before her visit, still I forgot to remove all disdaining snow.