en finsmakad bragd

Therese är kvar hos mig i Stockholm. Jag försöker åtnjuta hennes sällskap även om det är svårt för mig att bortse från min stora miss. Det är ingen fara alls, kvittrar Therese och spejar klädbutiker. Jag går bredvid, förargar mig ständigt över snön. Sparkar till en snöhög, missar med någon centimeter, slinter och halkar på baken. Therese hjälper mig varsamt upp och jag daskar snabbt bort snön, samtidigt som jag försäkrar mig om att ingen ser.

Hur kunde jag missa detta, det mest uppenbara. Att glömma forsla bort snön är som att glömma sin terpentin till oljemålningen. För mig är det ett stort nederlag, även om jag må erkänna att det är svårt att säga rätt ut. Ja, jag åsamkar ju inte bara Stockholms anlete. Jag bedrar även dess invånares rykte, inklusive mitt egna. Det finns inget här att visa upp, allt är igendränkt och vadande smutsvitt.

Därför funderar jag på att låta Therese få ta del av den allra finaste ägodelen, min alldeles egna tavla - mitt balkong. Jag skulle kunna låta henne stå på min balkong och känna en alldeles säregen stockholmisk höjd på sjätte våningen. Låta henne känna hur det känns att stå över hela staden, att äga staden. Och skulle det behövas kan jag spä på med en flaska rött av allra finaste kvalitet. Jag menar, något hedrande minne bör hon ändock ta med sig hem från Stockholm.

My friend Therese is still with me in Stockholm, though there´s still snow everywhere we go. I hardly try to focus on her company, thinking of maybe giving her a lovely view from my balcony. To let her breath in the best of Stockholm, to let her see how it feels to me to own the view of the city. And maybe I should give her som fine wine, so that she speak good about Stockholm when she arrives back to Gothenbourg. That will surely lead to a very good reputation for Stockholm, (including me).