staden där alla är välkomna

Jag njöt av att stå på min balkong och känna avgrundens underläge långt ner under mina fötter. Jag njöt av att stå ett huvud över Stockholm. Och allra mest njöt jag av att Therese njöt av utsikten från min balkong, tror jag. Jo det gjorde hon. Hon rös till, av vad jag skulle vilja kalla för välbehag. Sedan sade hon möjligen att det var lite kallt. Men jag försökte hålla henne kvar ett tag till, låta henne sippra in en enastående Kungsluft.

Sedan började det till min fasa att snöa! Precis när Therese sträckte ut sin handflata för snön, drog jag in henne i lägenheten, skyllde på några föga dammoln som Stockholm glömt städa upp och utbrast i ett: ojojoj, nämen se här, vinet står redan uppdukat och bräserat, som man säger på restaurangspråk.

Dagen efter balkongetablissemanget tog vi en runda förbi Stockholms stadshus. Stockholms ess, som man säger på kortleksspråk, förkunnade jag för Therese. Tydligen hade jag betraktat de tre kronorna på tornspiran ett långt tag, för när jag väl tog bort handen från hjärtat och torkade bort några finstrilade tårar från ögonvrån var Therese borta.

Snabbt letade jag upp Therese som redan hunnit in i någon butik som kallas för, hör och häpna, något så underligt som Acne. Nåväl, detta är Stockholm och i Stockholm är allting förlåtligt. Även butiker med hudproblem, sa jag och klappade Therese vänligt på armen. Hör du det, ropade jag sedan högt och snurrade om för att försäkra mig om att alla i butken hörde. I Stockholm är alla välkomna, stora som små, Acne som munsår!

För att sedan överbevisa min stolthet slet jag på måfå fram en jacka som hängde i butiken. Den såg inte ut att vara så mycket för världen med sina fransar och täcklappar. Till en början förstod jag inte riktigt varför Therese stirrade storsint på mig när jag gick fram till kassan. Men när jag skulle betala jackan visade det sig att jag inte riktigt hade råd. Fast råd har jag givetvis alltid, det beror väl på om jag hellre vill lägga mina guldslantar på en Dolce & Gabbana, där Dolce betyder sötsak, eller något som kallas för Acne, vilket talar för sig själv.

Men av Therese min att tolka när jag skulle betala, hade hon tydligen redan koll på att även trasor kan vara dyra, vilket gjorde mig stolt över att få vara vän med henne (precis som att hon mått vara stolt över att få vara vän med mig).

Hon döljer dock det snyggt, min vän, när hon låtsas om att även trasor är välkomna i stan. Therese har tämligen indirekt klarat provet - hon känns som en gedigen Stockholmare.

My friend Therese enjoys the view from my balcony and I - I totally enjoy it! This is how it feels to have complete control of Stockholm I exclaim while it, to my horror, starts to snow! The day after the balcony establishments I guide Therese to Stockholm City Hall and while I wipe off some proud tears Therese is gone away, to a, lo and behold, a shop called Acne. And by this Therese proves that everyone is welcome to Stockholm; Acne as cold sores. She´s a true Stockholmers!