solen solen

Jag ser solen! Jag ser solen! Den vilar på hustaken och sköljer snett över på min balkong. Solen är som en förälskelse. Det bubblar i min mage, mitt hjärta studsar fram i lätta rytmer och min mun kan inte sluta le. Alla måsten är som små dammkorn och när jag tänker efter skulle jag nog kunna erövra hela världen.

Dock är min balkong fortfarande dränkt med snö och jag skulle så gärna vilja att solen kunde ligga på ett tag till och trycka ner snöns förbannade stolthet så att den gav upp, tynade, smälte bort och blott icke levde kvar. Då skulle det kännas som sommar om man tittade ut från mitt fönster, även om mina händer just nu i skrivandets hetta skakar av köld. Och förra sommarens balkongmomang skulle ramla tilbaka till mitt minne på några sekunder, precis som en ynka droppe från en välbekant doft får en viss period att plötsligt träda fram i multipla nyanser och starka konturer. Och jag skulle stå vid mitt fönster och se mig själv ligga och sola på balkongen. Hur jag klockan tolv på dagen drar på mig min bikini, smörjer in kroppen med kokosolja och pluggar i min mp3. Hur jag sedan stryker handduken över golvbrädorna och pressar mig mot balkongräcket, där solstrålarna först når. Ett tag skulle jag ligga där alldeles intill räcket, stel och knottra gåshud, tills solen försiktigt letade sig fram till mina axlar, min arm, till min halva kropp, till bröstkorgen, min mage och mina ben för att till sist omsluta fötterna med sin värme. Mitt ansikte skulle strax lysa elyseiskt och jag skulle somna till av solens saliga hand över hela min kropp.

Det börjar svida till av kyla om nästippen. Jag landar tillbaka till verkligheten, skakar på huvudet och minnet av mig solandes på balkongen dränks snabbt ner av all snö. Men solen, den lyser i alla fall.

The sun shines! The sun shines! If it not had been for all the snow it would almost have felt like summer. So I beg you Sun, please press down the cursed pride of the snow, let it heavily melt away, fade, and never ever more exist.