bokhyllan och barnet

Pappa har samlat på sig riktigt fina original till böcker under åren. Jag står framför familjens bokhylla och låter ögonen valsa fram över ryggarna. Ryggarna ser tillbaka på mig, de kutar så att hela stommen räfflas fram likt smyckade revben. En del av dem är inbundna i rödelegans med titel i guldrelief. Jag drar ur ett bekant omslag - Hjalmar Söderbergs Den Allvarsamma Leken. Det får mig att tänka på den gången när jag satt försjunken på mitt flickrum och slukade boken i ett svep. Jag kan ha varit elva, kanske tio, jag minns inte. Pappa sticker plötsligt in huvudet i mitt insjunkna mörker och ber mig att tända lyset för mina stackars ögon.

Jag minns särskilt en period då jag var besatt av Jane Austen. Jag och min bästa kompis Maria turades om med att komma hem till varandra med varsin utgåva av en Austen, vi antingen fått i julklapp eller rotat fram på biblioteket. Böckerna var mestadels vårt sätt att kommunicera på. Vi satt tysta på golvet vid sängkanten med varsin bok och läste tills det blev skymning, tills det blev mörkt. Och pappa stack sedvanligt in huvudet och bad oss att tända lyset.

Vi tävlade ofta om saker, jag och Maria, utan att direkt uttala det högt. Vi tävlade om vem som läste ut alla böcker först, vi tävlade om vem som hade mest rätt på skolproven och vi utökade ständigt vårt vokabulär med, för oss, svårbegripliga ord. Det hände en gång när vi var på väg till gymnastiklektionen, som jag hörde henne använda ordet ironi för första gången. Det var som om även hon upptäckt ordet alldeles innan och testade att sätta in det i ett sammanhang. Senare, när jag skrev svenskauppsats i skolan ville jag exprimentera med mitt nyfunna ord. Jag bet på blyertspennans topp, fick några suddigummismulor i munnen medan jag klurade ut vart i texten jag kunde briljera ner ordet. Och där, någonstans i analysen kring det tragiska dramat tyckte jag mig finna dess vänliga plats. Ironi.

Hade jag kunnat finska hade jag kunnat ta mig igenom de flesta av pappas böcker som ödmjukt stödjer sig på varandra i familjens bokhylla. Jag lägger huvudet på sned och försöker uttyda tolkning på alla de långrandiga vokaler och konsonanter som titlarna består av. Men finskan känns som en egen språkstam vars nyckel jag aldrig ägt, så det får räcka med franskan som jag nyligen adopterat till mig. Och likt en släktklenod tar jag Söderbergs bok varsamt under armen och låter den, med en stor del av barndomen få följa med mig tillbaka hem till storstaden.

In my family´s bookshelf I find books from before. Solid originals dressed in red-elegance with titles in gold. Books which I remember myself reading when I was about eleven, ten years old. I was often sitting with my best friend, at the bed reading for hours. My dad had to remind us to light the lamp, which we forgot when the narratives enveloped the everyday.