Plötsligt kändes alla människor så 2009 när solen kikade fram och målade upp distinkta konturer över staden. Det var som att putsa till glasögonen, som att dra ett varv med vindrutetorkaren, som att ställa sig en bit bort och betrakta på avstånd. Jag kunde se hur mycket denna vinter har tärt på oss. Lika sårbara är vi för ihärdig vinter som över döden. Jag såg avdankade kroppar, gråa kappor, noppriga halsdukar, söndersältade skor, yviga mössor och bleka anleten. Och jag ville bara samla alla människor i en ring, hålla i hand och viska varmt att vi nu går mot ljusare tider.
Men jag hann inte göra det eftersom några skitiga snöflingor sakta började ringla ner från himlen. Lika retfullt föll de ner som en bilförare håller underkant på hastighet.
The long winter has made us all to discarded cells wearing pale coats, worn scarves, tattered boots, bushy hats and sad faces. I haven´t been able to see it until now, when sun shines and paints up distinctive lines over city.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar