Jag vill stå här för alltid, andas in ditt vita ljus, känna av tryckvågorna från ditt hjärta. När din värme alstrar fram, som i en kaliberrymd, når mitt issvarta hav som sakta smälter, droppar av, krackelerar, en smaragdgul kärna som legat inlåst i decibels decennier, i väntan på att få andas ut innan luften töms, för evigt.
Lika evighetslänge som jag drömt om dig, och min blick vandrar, strålar in bland andra smaragder, som alla legat gömda i väntan på att få sprängas loss, stråla, skåla upp i hastiga ballader, som så mestadels sker när samvetet tänjer gränser och vinet smakar jord. När kjolar blåser uppvind, när flugor lättas från halsar och när trubadurer propagerar pop.
Då står du i zenit, då närvarar du som mest och då glömmer jag att jag en gång för alltid kunde stå och andas in ditt vita ljus.
When finally sun shines we eventually forget about how we once after it languished.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar