putsväck

Mitt under min tentaeufori väcks jag obönhörligt av ett oljud jag under någon timma haft fastnaggad på mina trumhinnor. Ett ljud jag nu under min lilla tentapaus närmare börjar reflekterar över. Du vet, du sitter exempelvis hemma, djupt försjunken i en smäktande bok du inte förmår slita dig loss från. En bok som gör att du ser i tunnelseende, in i dess hänryckta värld. Och när du någon gång tittar upp från boken för att ta dig en funderare kring handlingen faller den omgivande verklighet du befinner dig i med ens kontrastfylld. Dagen ramlar fram, grannens dammsugare viner någonstans på håll, väggarna ryggar tillbaka och kaffet i koppen var visst kallt. Och så det där oljudet som nu skriker sig fram starkare än någonsin. Oljudet som likt envisa syrsor krypit sig in i dina hörselgångar, men som du inte märkt eftersom du varit så försjunken i boken. Du blir något irriterad och vill ta reda på varför oljudet aldrig ämnar ta slut. Du kliver upp ur fåtöljens famn och ställer dig vid fönstret, trycker näsan platt mot glaset och blickar ner mot gatan för att kunna se vartifrån envishetens decibel mynnar.

Och du upptäcker till din glädje att det visst var gruset som håller på att sopas bort från gatorna. Och du kommer inte på vad ett sådant fordon som sopar bort grusländet heter, kanske sopbil med borstar, kanske grusputsbil. Men egentligen kvittar det, för det som ändå spelar roll för dig är att gruset på alla gator håller på att plogas bort. Gatorna renas fria från vit synd och förbereder sig för våren, som på allvar äntligen är här.

Today I discovered to my delight that the gravel was swept clean from the streets, which means that spring finally is here. No more snow, no more white show, no more ash shore on the outside floor. Let us soon say hey to lovely pollen odour.