När måsarna skrattar sig hesa

Måsarna från mitt fönster flaxar fritt, och skrattar sig hesa
Jag njuter av deras kaxiga melodi, deras egna filologi
Som påminner om Stockholms ansikte någon gång på ett nittiotal,
när jag en gång passerade en stor utesal
Utan tak och utan barm, stod där skjutarna med nålad arm
En svartvitrutig dröm jag drömde om, ville legärt glida runt bland dem
Asfaltdjungeln flimrade förbi hemma i tv-rutan,
skärpan doftade som salt och jägermalt,
och min förundran jag inte kunde vara utan

In störtdök jag sedan bland mondäna salonger och svulstiga jargonger,
som beslöjade min illusion med fläktande saronger
Som omfamnade skärgårdsidyll, som spritsade storstadstyll
och såg på steppande gräsfolk, som kultiverat smällde blåkork

Här står jag nu under ett senare tvåtusental, fylld med mångfaldens egoval
Fortfarande kvar utanför ett isolerat tält av storstadsmaskopi,
och blundar ut över Mariabergets trångsynta takhöjdssymmetri
Jag är numera en bit av en kommers i cirkusens trapets,
jag stoppar upp min lösnäsa och tar sedan sats i hets
För att kunna hålla måttet på kavajens slag,
prydd med guldemblem jag inte törs säga jag köpt i Prag

A small poem about reaching and fit your dreams, filled with taste from the urban djungle´s multifaceted edges.