Nu har tåget tuffat neråt landet och jag befinner mig hemma hos min familj, försjunken i tankar bortom storstad, bortom puls. Att komma ut på landet kan innebära en smärre chock för den som inte är van vid kossor och mjukisklädda människor strosandes på stan. Men det har även sina fördelar med shlätten - man landar in i en annan dimension och börjar fundera över diverse insyltade tankar man snurrar runt i när man lever storstad. Eller småstad, för den delen.
Nåväl.
Jag fick i alla fall åka första klass på tåget ner. Man skulle kunna säga att jag gled ner. Eller nej, jag schtekte ner. Mitt ordinarie tåg var nämligen inställt på grund av postumt snökaos(!) Men ersättningsbiljetterna uteblev slarvigt nog och jag begärde därför första klass.
Att åka förstaklass ger även det en annan dimension. Folk ska plötsligt leka hemma och hänga av sig sina rockar på galgar istället för på ordinarie krokar vid sina säten. Och en dialektalt jobbig Britt-Marie håller lika hög ton i telefon på tåg, som hemma vid sitt köksbord.
Ännu en dimension på tillvaro är kvällens höjdpunkt - Solsidan. Vi tycker programmet är riktigt underhållande eftersom vi tydligt känner igen oss själva.
I´m on my way to another dimension of life - to my hometown, containing 40.000 people, cows and soft trousers. To an insight into a permanent urban pulse you constantly gnaw in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar