döda strån

Det börjar med att jag ställer mig framför badrumsspegeln. Jag ska just till att tvätta bort sminket. Lampans råa sken letar sig ner över mitt ansikte och förstärker varje nyans av assymetri. Varenda plit, varenda por är lika påtaglig som en hårfin fläck på ett vitt plagg. Jag ser dem, varenda en klämmer de sig fram på mitt ansikte, skarpt synbara. Men det är inte dem jag finner mig beklämd över. Det är mitt hår. Det spretar sig kluvet åt alla håll, och den en gång uppklippta frisyren för en nians-skolfotografering vill aldrig jämna ut sig i längd.

För att jämna till håret bestämmer jag mig för att klippa det. Men det tar en stund innan jag riktigt skrider till verket. Ett tag går jag runt i lägenheten, yrar och slår mig på huvudet, rullar med ögonen och stirrar ut i tomma intet. Kinderna blossar upp i rött och pannan känns skållhet. Tankarna svindlar förbi - ska jag, ska jag inte? Till slut går jag med bestämda steg mot badrummet, men det är inte jag som rör på mig, det är min kropp som själv lyfter sig fram. Plötsligt befinner jag mig på badrumsgolvet, frottémattan under mig känns sylvass. I spegeln möter jag min allvarliga blick och långsamt nickar jag mot blicken som för att ge klartecken. Handen åker sakta upp i högsta hugg, rycker försiktigt tag i håret bakifrån, måttar först med några centimeter och kapar till! Snabbt och rått. Hårtopparna hinner inte fly i tid, flyger åt alla håll, faller handlöst ner mot handfatet och slänger sig döda i en brun hög. Med ens kastar jag ner saxen i handfatet mitt bland de döda. Jag måste sluta innan jag klipper av mig allt hår och blir olycklig över att ha dödat hela min identitet. I mina yngre år kom jag jämt hem och grät för mamma när jag varit hos frisören. Jag grät och skrek åt frisören, fast på mamma då eftersom jag inte vågade säga något till frisören. Stackars mamma.

Tänk dig sedan scenariot att du köper hem lösgodis och äter upp det, sjukligt snabbt, utan att känna smak, tills du till slut kastar iväg påsen eller tvingar någon vid din sida äta upp resten åt dig, eftersom du inte litar på dig själv. Du får inte äta mer. Det räcker. Just så sker med mig, fast i detta fall kan jag inte låta bli att fortsätta klippa mig när jag väl satt igång. Saxen ligger som en ond eldgaffel på min högra axel och äter upp allt mitt hår som bara blir kortare och kortare. Håret skriker, bönar och ber. Men saxen den gapar bara ännu större, fortsätter kapa som i förvrängd ilska. Det slår över, nu handlar det längre inte om att rensa bort några kluvna toppar. Detta är mani. Saxen jobbar av sig själv, mina händer tittar på, hela min kropp skakar. När det till slut ändå är försent griper jag tag i saxen och fortsätter att klippa på egen hand. Och när jag vaknar upp dagen därpå känns det vaksamt tomt över nacken. Inget svall bredvid mig som brer ut sig över huvudkudden. Bara minnet av en förlängd glädje i brunt. Jag ångrar mig genast. Vill kasta saxen i havet, vill väcka hårtopparna i handfatet till liv, sätta dem tillbaka och be om förlåtelse. Herregu, vad har jag gjort!

Men det finaste med detta är att jag bara har mig själv att skylla, ingen annan kan få skulden för att jag har klippt mig lite för kort. Ingen. Det känns helt ok. Testa själv, om du törs.

I have a small problem - Once I´ve started I can never stop to cut my hair. The scissors is like a bad poker on my right shoulder. I cut and I cut, my hair become shorter and I start to regret, but cannot stop. It´s like having a bag of candy - you eat ’til you drop. Suddenly I throw away the scissors among the rest of my trimmed ends. Staring at the bunch of dead ends I want to put them back. All of them. What have I done, I ask myself? I feel feverish, my cheeks are in flames and my eyes are empty. I become furious over my actions, want to rip off my hair, but don´t have any hair to rip off. Instead I go to bed, close my eyes, thinking maybe this is just a nightmare. Counting sheep, try to sleep and look for a happy ending.