duvorna

På balkongen till min förra lägenhet bosatte sig duvorna glatt. Men av mig var de inte välkomna. De inkräktade, stökade ner med kvistar, fjädrar och spill. Tidigt varenda morgon vaknade jag av deras obehagliga kurr-kurr, ett ljud som till slut etsade sig fast i mitt huvud. Det hände att jag stod i duschen och kunde höra deras kurr-kurr än in i badrummet. Och skulle jag öppnat badrumsdörren skulle de stå där, alla duvor och dyka över mig med sina smutsgrå vingar och pickande näbbar. Jag rös jämt till av obehag så fort något krafsade runt på fönsterblecket, om det så bara var ett löv. Och ibland kunde grenarna till det träd, som växte utanför fönstret, nattetid skapa skuggor tillsammans med lyktan från trottoaren. När skuggorna liknades vid stora duvhuvuden kastade jag mig bort mot soffans innersta hörn och begravde ansiktet under kuddar och täcken. Och där satt jag, rädd för skuggorna, ända tills jag svettades ihjäl. Men desto mer modigt sprang jag ibland fram till balkongdörren för att möta upp min egen rädsla. Jag sprang snabbt, kastade upp dörren, hötte med fingret och gormade åt duvorna, som likgiltiga och frågande stod på balkongräcket och sneglade tillbaka på mig. Och jag drämde till med en pinne på balkongen så att hela plåten skallrade. Duvorna hoppade till, flög runt i ett vimset fladdermuskaos och landade åter, på balkongräcket.

En dag kom jag hem och upptäckte till min fasa att duvorna byggt upp ett bo på balkonggolvet. Det hade blivit dags för den höggravida honan att föda. Bland ditflugna kvistar låg hon där på golvet, i sin duvdvala, som i ett annat sinnestillstånd, långt från detta liv. Hennes svarta pepparkorn till ögon glänste ödesdigra och tomma. Hennes hane vakade över denna stund genom att irra runt honan, i förströdda cirklar. Förskräckt stirrade jag ner på dem, men de tycktes inte lägga märke till mig. De väntade på barnet som snart skulle komma. Jag klarade inte av det. Äckelkänslor och obehag vällde över mig. Duvorna hade inte bara flyttat in på min mark, de hade även övertagit makten. I fortsättningen var det jag som skulle få kurra efter mat. Jag skulle vara tvungen att försiktigt stänga dörren om mig när jag gick ut, och ombedd att sänka volymen på tv:n när de skulle sova.

När jag åter kom hem dagen därpå rådde en suspekt tystnad. Kurr-kurret hade upphört. Genast blev jag misstänksam. Jag gick fram till balkongdörren, lade örat mot fönsterglaset och försökte höra om duvorna stod och tryckte på andra sidan. Jag vinklade upp persiennen och näsan trycktes till mot glaset när jag förvirrat spejade duvor. Men alla var borta. Något lättad men fortfarande skeptisk öppnade jag slutligen balkongdörren, och just som jag skulle kliva ut på balkongen stelnade jag till. På golvet, där jag precis tänkt ta steget ut, låg något gråvitt, en smutsig pärla. Ägget. Honan hade slutligen kläckt ägget och ägget låg nu där, halvt under min fot och väntade på att spricka upp. Jag mådde illa. Duvorna hade inte bara flyttat in, de hade även bestämt att bilda familj, på min balkong!

Utan att hinna resonera med mig själv tog vreden helt sonika övertaget. I hast tog jag första bästa pinne som låg på balkongen och skuffade försiktigt undan ägget. Fram, fram. Ägget rullade försiktigt. Längre fram. Jag darrade på handen. Ännu längre fram, balkongen snurrade runt mig. En stöt. Ägget knuffades ut från balkongen. Jag hörde en liten duns, eller om det var ett klafs. Jag minns inte. Sedan tog jag ett stadigt grepp om balkongräcket och föste mig upp från huk till stående. Världen snurrade fortfarande runt mig. Kvistar yrde och duvfjädrar ville liksom kväva mig. Snabbt gick jag in i köket och hämtade en svart sopsäck, och smidigt började jag samla ihop alla grenar. Nästan metodiskt, renande. Som i trans. Mitt ansikte var nollställt men innanför mitt bröst bultade hjärtat högt. Så högt att det stormade i mina öron och blod forsade runt i mitt huvud. Det tog inte lång tid förrän jag var klar med att samla upp alla kvistar och spill. Jag klev sedan snabbt in i lägenheten, innan föräldrarna till ägget skulle komma tillbaka och kurra-kurra sönder mitt hår med sina otäcka klor, hacka sönder mitt huvud alldeles rått och riva mina kläder i sorgliga sörjor.

Jag gick ut i trappuppgången, ner till soprummet och dumpade den svarta sopsäcken med kvistarna. När jag åter kom upp till lägenheten satte jag mig på soffan, och jag tror att jag måste haft munnen stängd ett bra tag. För när jag nu öppnade den, sittandes på soffan, var det som om andetagen aldrig ville ta slut i styrka. Jag andades häftigt, tungt och kände mig nästan kvävd av min egen andning. Min kropp skälvde till och jag började frysa. Frysa på ett alldeles djuriskt vis.

Duvorna kom aldrig tillbaka till balkongen efter den dagen. Men jag har en känsla av att de nu har börjat hämnas på mig. För alldeles nyligen hörde jag åter krafset på fönsterblecket. Någonting som pilskt och djärvt rörde sig fram och tillbaka på balkongräcket - det var en duva, som kommit hit för att stanna.

A text about my bloody struggle against the endemic pigeons on my balcony.