mani

Det är sent, jag sitter fortfarande uppe och tvingar mig själv till att skriva trots att mina ögon fortfarande hänger lika tungt som när jag vaknade idag. Fingrarna hamrar sönder tangenterna så att det smattrar och sprätter om mig, och när jag emellanåt blir mer otålig händer det att jag stvavar efl och stressnivån höjer sig direkt till sitt crescendo, vilket gör att hamrandet övergår till provocerat våld. Jag s l å r ner bokstäverna, en och en, och sneglar ständigt mot CAPS LOCK-tangenten för att vilja gestalta hur högt jag faktiskt sålr på tangenterna.

Grannen i lägenheten bredvid bankar plötsligt på väggen och ber mig dämpa mig. Med ens tittar jag upp från mitt maniska maskineri och påpekar urskuldat att det inte är mitt fel, skäll på mina fingrar istället.

På tal om mani, det sägs att Dostojevskij skrev boken Brott och Straff på tre veckor. Sexhundra genialiska sidor på tre veckor. Tänka sig att den additionen är för mig svår att summera. Att skriva ihop ett blogginlägg kräver bara det en dag. Nåja nästan i alla fall. Men möjligen behöver man vara något manisk för att kunna producera en del nytta på så kort tid. Med andra ord är jag ändå inne på rätt spår - jag tror mig bestämt fortsätta med mitt nitiska smattrande på tangenterna, oavsett vad grannen och grannsämjelagarna säger om oljudet, eller våldet för den delen.

In order to write down something more larger in a short time requires a possibly to be kind of a maniac. Look at Dostojevskij, it´s said that he wrote the book Crime and Punishment in only three weeks(!) So why my neighbours are disturbed by noises from my lair is because I try to appear as manic when writing blog posts, in an attempt to achieve something big.