Det var mycket bättre förr när man enkelt kunde fråga chans på den person man var kär i. Under rasten gick man ihop i klungor med sina bästisar till det utvalda killgänget på skolgården. Man hängde tillsammans med killarna, och snackade om ingenting. Och killarna började plötsligt skojbrotta ner varandra medan man långsamt ritade upp en åtta eller nolla med tåspetsen mot marken, samtidigt som man sneglade på den kille man var kär i. När killen sneglade tillbaka hände det att hjärtat slog upp i en låga som snabbt spred sig ut i kroppen och fick fjärilarna i magen att dansa rumba.
När skolan sedan var slut för dagen skyndade man hem, slängde av sig jackan, gjorde iordning ostmackor med oboy och stirrade länge på sidan tjugoett i skolkatalogen, på den översta raden längst till vänster. Ibland när man hade en kompis hemma hos sig hände det även att man ringde hem till killen, och killens mamma svarade och man frågade med tunn röst om killen var hemma. Medan mamman ropade efter killen kunde man höra hur ens hjärta ropade ut sina slag genom strupen och hur den milsvida yrseln plötsligt anföll huvudet. Armarna blev till spagetti och telefonluren nästan ramlade i golvet.
Förr var det även mycket enklare att göra slut. Antingen skickade man en handskriven lapp till killen under lektionen, eller så bad man ens kompisar att gå fram till killen och göra slut. Eller så var man riktigt kreativ och bytte kille med sin bästis.
Everything was so much simpler in the old days. You simply asked the person you were in love with if it wanted to be together with you. And when wanting to break up you hired your friends to tell the person about it, or maybe you sent over a note to the person during a lesson. And sometimes you got really creative by switching partners with your friend.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar