busstur

En av många saker jag tycker om att göra är att åka buss. Faktiskt. Speciellt när bussen är sånär på som folktom och jag har en lite längre sträcka framför mig. Då passar jag på att hitta den mest kuriga platsen att krypa upp på, längre bak. Precis intill fönstret, med musik i öronen. Eller kanske väljer jag att lyssna till chaufförens radio, hans blick möter min. Knappt en sekund. Jag tittar bort, tittar ut, studerar fasader. Butiksskyltar, balkonger, små antikvariat, mammor, pappor, snabba promenader, barnvagnar, barn jagar varandra, ryggsäckar svänger runt på ryggar, cyklister, lastbil, bilar, bländande krom, förare i telefon, lutar sig fram, båda händerna på ratten, ser efter grönt ljus. Träd som suddas ut av farten, blir gröna utsmetade massor. Solen letar efter mitt hår, värmer hjässan, jag lutar mitt huvud mot rutan, blundar.

Vi har kommit fram till en korsning. På långt håll, sniglar sig en annan buss fram. Bussarna, min och den framför passerar strax förbi varandra. Jag reser mig upp, sträcker på halsen och lutar mig framåt för att se. Jag vet att det snart ska hända. Bussarna glider jämnsides, chaufförernas blickar möts. Där kommer den - vinkningen. Artig, som om de hade en egen hemlighet. Vinkningen som säger att jag är du, du är jag, vi gör samma lika, låt oss vara vänner. Vi har aldrig pratat med varandra, din kaffekopp är långtifrån min, men vi vinkar, för vi är kollegor. Jag småler, lutar mig åter bakåt, blundar och känner hur solen nu hittat ner till mina ögon.

One of many things I like to do is to sit on a bus. Sit and notice the environment, the passing life outside. The best moment is when another bus is to pass beside the one I´m in. I stretch my neck and bend forward too see, and there it comes - the wave with the hand to each other. It says; we may not know each other, but we are colleagues, so let´s smile. Then I smile, bending back again, leaning on the seat and continue to relax. On the bus.