Det är läggdags, jag smuttar kaffe. Det känns något förbjudet, eftersom jag tillhör den skaran som inte dricker kaffe efter sex. Eller sju. Inbillar mig att jag kanske inte kan sova då. Men vem behöver sova, undrar jag och drar in en smekande sup. Strupen snörps åt, som i en oförberedd beröring man får från den man är hemligt förälskad i.
Smakstinget av kaffe dröjer sig kvar i min mun, så pass att skulle jag för någon person nu öppna munnen, skulle denne i mitt munvalv, min gom, skåda en stumfilm i sepia med tåg i bild, som precis börjar rulla bort från station. Horder av människor. Släkt, vänner, syskon, familj, kärlek viftar ivrigt med sina vita näsdukar, en myriad av flaxande svalor. Drar med handrygg för kind, torkar bort några ensamt porlande tårar och fortsätter att ånyo vinka, ända tills tåget och dess medresenärer blir till en liten liten svart fläck som slukas upp av den lurigt gula solen i horisonten.
Jag ser kaffeånga vifta fram när jag andas, en bubbla vid min mun, kärleksbrun. Jag känner kaffe ända in i märgen, när jag skriver, ner ordet kaffe. Som ligger kvar på min tunga, som vaggar svansens spetsigt burleskmörka slut. Min lägenhet doftar kaffe och kanske blir det svårare att somna när hela hemmet förnimmar morgon, som i att vakna.
Kanske är det därför som sömnen febrilt letar sig förgäves, när man dricker kaffe något senare om aftonen.
It´s late, again. The coffee lubricates my mouth and my throat purses, as an unprepared touch you get from the one you are secretly in love with. I see coffee steam waving out from my mouth when I breath, a bubble in my mouth, love brown. My whole home smells like sugar coffee, and maybe, I get caught by a clear thought - it gets harder to fall asleep when the air perceives morning, as in waking. As in coffee.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar