i mitt barndomskök

Jag sitter i mitt barndomskök. Livet är sig åter likt, jag tuggar på samma utsikt från köksfönstret. Bakom radhusen, de kilometerhöga björkarna som med respekt för vinden böjer sig åt olika håll. Jag minns när vi flyttade hit, jag var runt tio år. Björkarna var på den tiden blyga av sig, kortväxta som de var.

Tiden går.

Mammas rörelser ler runt i köket. Maten tillagas med lika stor omsorg som den gediget klara pastellnyansen i en fransk musikalfilm från 60-talet. Charles Aznavour, säger mamma och hans musik sipprar med ens fram, smörjer brödet som just jäser och framkallar en nostalgi starkare än björkarnas dans bakom radhusen. Min mormor dyrkade Charles Aznavours musik. En dag kom hon ivrigt hem från sitt jobb på hotellet och sade till sin familj: gissa vem jag har pratat med idag?

Himlen är inte särskilt munter. Grå och blöt, i stora drag. Men säkert vilar en solglimt någonstans högt upp bakom molnen. Det måste det göra, finnas glädje. Om inte annat en reflektion av den värme jag omges med, hemma i mitt barndomskök.

Back in my childhood, in the kitchen, among the scent of yeast, my mom´s movements, smiling all over the home, world, outside. Behind the townhouses I see same view as I´ve seen since I moved here. Birches bending away for the breeze. Ashy heaven, me thinking there must be a light shining through somewhere. At least a reflection of the joy I feel which lingers from the childhood, in my kitchen.