karaktären och han som nyss har skrattat så hysteriskt

Ute föll ett tyst regn. Ett vårregn, som fick en del näsborrar att snorta lättja, en tät regndimma som klistrade sig som en fuktig hinna på de ögon som tordes ut. För dem en hinna av glasyr gjord av skimrande slöjor, och för andra som inte tål regn, en gulag. Blickar som klättrade upp mot porösa fasader, kantstötta hustak och hamnade med sikte mot skyn, som i sin tur speglade sig ner bland flera ögon. Som av reflektionen färgades till skumpärlemor, en ocean med vågor som klättrar över varandra, tävlar om vem som når högre högst, för att i sitt klimax sprängas i bitar, bli till en tvehågsenhet. Och den som med fjärilsfladdrande hjärta och sköra stråkar till nerver nyss stått under denna vågmakt, han tömmer bålen på luft, med rester av små bubblor, som sipprar upp i strupen och får honom att skratta. Skratta så våldsamt lättad över de vågor som nyss höll på att ta livet av honom. Skratta i en slags galenskap som bara få kan göra, när de vet varken ut eller in. Han fortsätter att skratta hysteriskt skälvande med ett grönvridet ansikte, ända tills en viss karaktär sätter ner en barsk fot utrustad med stålhätta och stirrar på honom. Den blicken är inte att leka med, det förstår han som nyss har skrattat så hysteriskt demoniskt att han inte har vetat vart han ska ta vägen.

Han tystnar.

Karaktären med den barska foten utrustad med stålhätta, fortsätter att stirra på honom, med ögon fyllda av flera hundra röda pulserande kanaler. Karaktärens ansikte är blodbrunt och stelt, som levrad sten, fylld av djupa fåror och stora kraterliknande porer som blåser ut små ilskna trumpettjut när läderhuden med jämna mellanrum andas. Karaktärens skog till ögonbryn skjuter långt ner i ansiktet, nästan hänger som övergödd mossa över ögonen. Buskiga, vasst sträva. Eftersom karaktären just ser ut som en typisk karaktär brukar göra, händer det att han som nyss har skrattat så hysteriskt mycket, gör allt för att inte översköljas av ett nytt skrattanfall. Han fäster till exempel sin blick på karaktärens grova ögonbryn. Han föreställer sig hur det skulle vara att kamma dem. Kan hända att man behöver en rejäl hårborste, för att få rätsida på dem, tänker han med blicken fäst på alla tallbarr till strån som av sin tyngd långsamt vajar för vinden. Eller kanske viker sig förresten hårborsten av de väldiga stråna, kapitulerar. Och då är ryktborsten den enda utvägen. En ryktborste gjord av järn. Ja, så får det bli, tänker han som alldeles nyss har skrattat så hysteriskt.

A short story about a man who started to laugh so hysterically, reliefed when he knew he wasn´t going to be killed by the big waves in the ocean. He can´t stop laugh until this typical character with a face full of deep furrows, and bushy eyebrows, firmly puts his foot down and just stares at him. But this typical character with his typical appearance makes the man who just laughed so hysterically, wanting to laugh even more. In an effort to control himself, the man who just laughed so hysterically, concentrates his thoughts on the typical character´s bushy eyebrows. His thoughts finally compose and he ends up in a decision about wanting to comb the typical character´s bushy eyebrows with a cow brush.